av Något av det finaste kultur ger mig är att resa i tanken. En bra roman låter mig uppleva nya världar, ta del av andras erfarenheter och leva i andra tider. Men något som får mig att resa iväg till mina egna minnen är musik.
En sommar för många år sen i den där tiden efter att högskoleexamen var klar men innan jag började på mitt första riktiga ”vuxenjobb” sommarjobbade jag med att sälja program och skivor på en stor musikturné. Den tog mig på en intensiv resa från norra till södra Sverige (plus en sväng till Finland) under en dryg månads tid och varje dag fick jag höra Helen Sjöholm sjunga Du måste finnas, först en gång på eftermiddagens soundcheck och därefter på kvällens konsert. Och herregud vad många mil vi körde i vår minibuss. Nattuggla som jag är tog jag gärna passen efter konserterna när mina fellow merch-kompisar sov och jag har tydliga minnen av mil efter mil av nattomma sommarvägar med Jakob Hellmans album … och stora havet på repeat.
Och just så fungerar min hjärna. Många är låtarna och albumen som kastar mig tillbaka till väldigt specifika platser och tider.
Ett tidigt och glatt minne som dyker upp när jag hör Cindy Laupers Girls just wanna have fun är från tidigt åttiotal när jag tillsammans med flera andra barn, vilka minns jag inte, dansar glatt och yvigt i min dåvarande dagmammas furuinredda gillestuga. Ser man till när låten släpptes var jag nog egentligen för gammal för att vara hos dagmamma, men antagligen var det väl en speciallösning där jag fick hänga kvar lite efter skolan hos min lillasysters dagmamma. Något fritids fanns inte på den tiden och gränsen mellan vilka som var dagmammor och kompisars föräldrar var lite suddig.
1994 hade jag precis flyttat och börjat på högskolan i Kalmar. Jag bodde på en rätt skruttig korridor men vad gjorde det? Massa nya kompisar, nytt liv, fester, limegrön fun light-saft, micropopcorn, släpbara lånedatorer… och så i oktober slog Cranberries album No need to argue ner som en bomb. Vi lyssnade igen och igen och igen och än idag har jag bra koll på om saker hände före eller efter jag köpte den skivan. Estonia – före, Stureplansmorden – efter.
Mästerverket Do you really want me med Da Buzz kastar mig tillbaka till hösten 2000 när jag bodde i ett runt hus i Årsta. Jag hade mörka Levisjeans med bara en bakficka, en orange stickad tröja, lång svart jacka, håret i kort fluffig page och Da Buzz i minidiscspelaren. I fickan låg min första mobiltelefon, en grå Nokia 3210 med plats för 15 sms och jag vet precis vems meddelanden jag hade sparade där. Jag tog bussen till tunnelbanan och tunnelbanan till Alvik där jag timjobbade med marknadsundersökningar medan jag sökte jobb.
Sen finns det musik som har en tydlig funktion. Ofta sådan som gör mig glad, men ett blått album från tidigt 90-tal som än idag tar mig direkt till dreamland är Enyas Shepherd moon. Smetig, svulstig, sockersöt musik med nåt slags new age-vibbar, men likt en av Pavlovs hundar är jag så präglad på den att mina axlar genast sjunker, pulsen går ner och jag kopplar av direkt när den går igång. Ett tydligt tecken på att jag har haft svårt att sova kvällen före är om jag har Enya som senast spelad när jag drar igång Spotify på morgonen.
Vad kommer jag att förknippa 2025 med om tio år? Krig, elände, galna världsledares sandlådebeteenden och… KAJ? Bastulåten är ett musikaliskt tuggummi vare sig man gillar den eller inte.
Foto: Simon Noh (Unsplash)
Är precis likadan! Sovmusiken var länge Norah Jones Come away with me, som även barnen nattades till. Får se om vi håller oss vakna när vi ser henne på Dalhalla i sommar! Gymnasiet är Smells like teen spirit och Two princes. 90-talets studietid, först i Brighton och sedan i Göteborg, präglar min musiksmak fortfarande. Jag blir supernostalgisk när jag hör Blur, Björk, Radiohead och Suede. Även svenska band som Broder Daniel sätter igång minnen.
Norah Jones Cone away with me är välspelad hos mig också! Dock mest för avkoppling, läsning och ibland för koncentrerat arbete. I samma kategori finns London Grammar och Dido.