Kulturkollo konfererar: Den som följer en stjärna vänder inte om

Sommaren 1914 fotvandrar kokerskan och skomakardottern Malin Blomsterberg från Skåne till Östergötland. Målet med vandringen är Ellen Keys Strand vid Vättern, och avsikten är att bli kvar. För Malin vill komma nära de stora tankarna och tänkarna, och allra mest nära författaren Ellen Key. Det blir som hon önskar, hon blir Ellens trotjänarinna, lärjunge och vän, sekreterare och förtrogna. Men med den stora tacksamheten kommer också rädslan för att inte duga, och för att förlora allt.

Anna: Jag funderade mycket på Malin Blomsterbergs längtan efter kunskap och bildning, det är en känsla som jag tror många kan identifiera sig med. Hon fick ju tillgång till ett helt annat liv på Strand. Var det den önskan som gjorde att hon stannade kvar?

Hanna: Ja, det var nog därför hon stod ut med det mesta. Sedan hade hon ju enorm beundran för Ellen Key samtidigt som hon bar på en stor ångest och den kombinationen gjorde nog att hon stannade kvar, trots att hon såg igenom många andra intellektuella i Ellens närhet.

Linda: Synen på bildning som genomsyrar boken var något jag tyckte mycket om. Jag tyckte också om den komplexa skildringen av både Malin och Ellen. Båda var lite svåra att förstå måste jag säga, liksom deras väldigt annorlunda relation som på samma gång var helt ojämlik och ganska märklig. Att Haawind låter både deras bättre och sämre sidor få ta plats gjorde dem mänskliga och speciellt skildringen av hur Ellen Key verkligen inte förstod omfattningen av Malin Blomsterbergs arbete visade att Key inte alltid levde som hon lärde.

Ulrica: Malins längtan efter bildning fångade mig också med boken. Hennes otroliga vetgirighet och den nivå som hon tillgodogör sig litteratur och filosofi på är imponerande. Och relationen mellan Ellen och Malin är så fascinerade, i alla högsta grad ojämlik. Det konstiga sätt som Ellen behandlar Malin på är förbryllande – dels som ett slags uppvisningsdjur och dels ändå med en slags respekt och beundran. Eller kanske förundran. Det är också intressant att läsa om Ellen Key ur ett annat perspektiv än tidigare. Jag tycker om att författaren har vågat visa hennes mindre smickrande sidor också.

Anna: Som så ofta när jag läser romaner så blir jag sugen på att besöka platsen där boken utspelar sig och att besöka Strand är sällsamt, jag var där 2017 och återvänder gärna. Jag gillar verkligen hur Haawind har beskrivit miljöerna på ett sätt som gör dem levande. För Malin Blomsterberg var hushållssysslorna stor del av livet och det är så fint beskrivet i boken hur hon vårdar huset och anstränger sig till det yttersta för att upprätthålla det hem som Key önskar.

Linda: Vill också dit! Jag gillar att besöka författarhem. Det är som att man kommer så nära författaren även om hen inte finns längre. Miljön och personen hör liksom ihop.

Ulrica: Vi har åkt förbi nära Strand så många gånger utan att svänga in, men nu vill jag dit mer än någonsin. Jag hoppas det blir av snart. Det ska finnas en vandringsled i området som är döpt efter Ellen Key om man vill kombinera kultur och natur.

Hanna: De delar jag tyckte om med boken var miljöbeskrivningarna och hur hon väver in litteraturen. Det jag tyckte mindre om var att det ibland blev lite mässande. Det var lite ovälkomna avbrott då och då där den research hon gjort fick lysa igenom. Antingen genom för detaljrikt återberättade brev eller Ellen som förklarade saker lite väl ingående. Ett exempel jag hajade till på var när de pratade länge om olyckan på Grand Hotel, något som kändes helt malplacerat i boken.

Linda: Jag tycker precis tvärtom och tyckte om hur breven fick ta plats. Det gjorde att båda huvudpersonerna kändes verkliga och romanen blev därmed mer trovärdig. Något jag också uppskattade var den tydliga berättarrösten som ibland gick in och förklarade både det som hände och det som skulle hända framöver. I en ganska långsam bok gav det greppet ett visst driv, tyckte jag.

Ulrica: Brevromaner är också något jag är lite svag för så jag gillade det greppet. Det kändes som att det gav boken ytterligare autenticitet.

Linda: Något jag däremot hade lite svårt att ta till mig var Malin Blomsterbergs väldigt hemska död. Trots att sjukdomen och ångesten beskrevs väl, kunde jag inte riktigt förstå hur det kunde gå så långt. Handlade det om rädslan för att få ett ansvar för Strand som hon inte trodde att hon skulle klara av, eller var det mer knutet till Key och hennes sviktande hälsa, eller var det helt enkelt så att Blomsterbergs dåliga självförtroende knäckte henne till slut?

Ulrica: Ja, så sorgligt. I grunden måste det ju ha funnits psykiska problem, men kanske var tanken på ett Strand utan Ellen mer är Malin kunde bära.

Hanna: Jag tror att ångest är svårt att förklara. Hon led av psykiska problem som hon hade behövt både psykolog och förmodligen medicinering för idag. Det fanns ju inte egentligen något hinder för att hon skulle ta över Strand, hon visste ju att hon var smartare än många av de förnäma gästerna. Jag tänkte mer att hennes psykiska mående hade djupare orsaker, vilket vi ju får en liten glimt av i hennes bakgrundshistoria. Men jag tänkte också att Ellen Key nog inte var så lätt att ha att göra med. Hon skulle låta Malin ta över Strand, men ville ändå inte att hon skulle se henne som en jämlike, utan kalla henne matte. Det lät ju minst sagt märkligt och var väl något som hela tiden fanns under ytan.

Linda: Ja, just det här med att Malin kallar Ellen för matte är ett märkligt tilltag. Det manifesterade verkligen ojämlikheten mellan dem som ingen av dem riktigt kunde överbrygga. Key verkar ha varit både empatiskt och totalt oempatisk samtidigt. Sedan är det självklart så att deras relation formades i en helt annan tid som säkert är svårt för oss att förstå fullt ut. Alternativen för Malin Blomsterberg torde inte ha varit många och hennes liv verkar trots allt inte ha varit dåligt.