av Malin Haawinds senaste roman Den som följer en stjärna vänder inte om handlar om hushållerskan Malin Blomsterberg som levde bredvid den världsberömda Ellen Key. Som avslutning på den här kvinnomånaden ska vi konferera om boken här på bloggen och vi passade på att ställa några frågor till författaren.
Hur hittade du berättelsen om Malin Blomsterberg, eller hittade hon dig?
I september 2018 kom jag för första gången som vistelsestipendiat till Strand, och fick tillbringa två veckor där för att skriva på en fackbok jag arbetade med då. Men det som jag verkligen tog med mig därifrån – det var Malin Blomsterberg. Hennes livsberättelse hade fått fäste i mig och jag hade bestämt mig för att någon gång försöka skriva hennes historia.
Miljön på Strand och dess omgivningar spelar en stor roll i boken. Tillbringade du mycket tid där med att göra research för boken?
Ja, inget är som Strand och dess omgivningar, platsen och trakten är av stor betydelse. Förutom min första stipendiatperiod så hade jag också lyckan att få komma tillbaka som stipendiat september 2023 – den gången för att skriva på just den här boken. Det var otroligt, att få befinna sig inuti själva berättelsen jag skrev på. Utöver stipendievistelserna har jag också rest till trakten på skriv- och researchresor, bott på Ombergs turisthotell och vandrat fram och tillbaka mellan klosterruinen och Stocklycke med mera.
Du har tidigare skrivit en romantrilogi där du hämtade inspirationen i din mormor och morfars liv. Vad är det roligaste med att skriva om ”riktiga” personer? Och vad är det svåraste?
Det finns något som inspirerar mig så väldigt i verkliga, levda liv. Det väcker något i mig att det finns riktiga brev, dokument med mera att hämta ur och sedan låta fantasin ta vid. Och det svåraste ligger väl på ett sätt dikt an det – att det finns begränsningar, ramar, men på ett sätt tycker jag att det i sig kan vara inspirerande.
Hur skilde det sig mellan att skriva om personer i din egen släkt och att skriva om Malin Blomsterberg?
Med min egen släkt kände jag mig väl från början ”berättigad” att få skriva om den, medan jag kämpade med känslor av ”inte ska väl jag” när jag började arbeta med Blomsterberg.
Ellen Key är i vissa avseenden en nationalikon, men i boken målas en inte odelat sympatisk bild av henne upp. Tvekade du någon gång inför att skildra henne på det här sättet?
Ingen människa har enbart goda sidor och jag har aldrig tvekat inför att försöka göra gestaltningarna av personerna komplexa, det vore att förminska dem. Vad gäller Ellen Key så är min personliga uppfattning om henne att hon verkligen, genuint ville väl. Ibland lyckades hon, ibland inte. Hon var en människa med många privilegier – och sådana har en tendens att vara ganska blinda. Men till skillnad från många andra högt uppsatta i hennes tid (och vår) så försökte hon åtminstone.
Finns det någon händelse eller del av boken som du själv tycker extra mycket om? I så fall vilken och varför? Det är verkligen att gå till mörkret men jag tycker att tiden då Malin är inlagd på Vadstena Hospital var väldigt inspirerande att skriva och göra research om. Utan att på något sätt jämföra mitt eget med det själsliga lidande Malin Blomsterberg fick utstå, så kan jag ändå säga att jag hade god hjälp i arbetet med boken av att själv ha gått igenom ett par
depressioner. Och för att väga upp med något ljust – jag tycker om alla gånger då Malin och Ellen får sitta för sig själva på solbadet på Strand och prata liv och litteratur utan att andra är där och rubbar deras samvaro.
Omslaget på boken är otroligt snyggt. Fick du vara med att tycka till om hur det skulle se ut?
Det är min superbegåvade redaktör Emma Karhunen som har gjort det vackra omslaget och hon känner verkligen mig och mina textvärldar så det kändes otroligt tryggt att efter inledande samtal kring lite olika idéer och lösa tankar lämna över det till henne. Det blev ännu bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig och när jag fick se resultatet skrek jag bara
JA rakt ut.
Till sist så undrar vi om du skriver på något nytt?
Absolut, i höst kommer en ny roman – Samla liv – som utspelar sig på Nordiska museet i Stockholm. I centrum står Boel, doktorand från etnologiska institutionen på Stockholms universitet, som kommer till museet för att fältarbeta och skriva avhandling om museet som arbetsplats. Samla liv är en roman om arbete, kultur, kropp, kyrkogårdar och tillhörighet och
om att lära sig att stå ut med sig själv. Och så handlar det om dem som väljer vad vi ska minnas och vad vi ska glömma – museiarbetarna.
Och så har jag börjat skriva på något ytterligare nytt efter detta – något historiskt igen – två verkliga kvinnoliv igen – men det är lite för tidigt att prata ingående om än.
Författarbild: Anna-Lena Ahlström
