av Idag är det världspoesidagen och i mars är det kvinnomånad på Kulturkollo. Har du någon favoritpoet som är kvinna? Hanna och Linda listar några kvinnliga poeter som förtjänar att läsas. Kommentera gärna och tipsa oss om vilka poeter vi borde läsa om vi inte redan gjort det.
Hanna: En stor favorit som levt ett liv med stora kontraster är Marie Under från Estland. Hon var en av Estlands stora poeter när hon kom som flykting till Sverige 1944 och var helt okänd i sitt nya land. När hon nominerades till nobelpriset i litteratur 1945 fick hon ett bättre boende än den flyktingförläggning där hon bodde. Försök gjordes att introducera henne på svenska, men när hon dog 1980 hade hon levt ett undanskymt liv i Mälarhöjden i 35 år. Gnistor i askan gavs ut på Ellerströms 2007 och innehåller ett urval av hennes dikter och det är en fin samling som jag varmt rekommenderar.
En av mina största favoriter är Wisława Szymborska, som Linda skriver mer om nedan. Hon fick nobelpriset i litteratur, men en poet som inte fick det och som varit med i spekulationer ända fram till sin död, är österrikiska Friederike Mayröcker som är en poet jag borde och vill läsa mer av. När jag läste Om omfamningar förstod jag varför vissa tycker att hon borde fått nobelpriset.
En av de absolut bästa böckerna jag har läst är Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen, som handlar om hur det är att leva med en egocentrisk man med alkoholmissbruk.
Jag vill även lyfta fram en yngre poet från Sydafrika, som jag råkade missa när hon var på bokmässan häromåret. Koleka Putuma tillhär generationen som är född fri, dvs de föddes efter apartheid. Hennes dikter är arga och feministiska och även om hon är född fri, finns det många orättvisor att kämpa mot i Sydafrika, kanske särskilt om man är svart och homosexuell. Kollektiv minnesförlust finns på svenska och har getts ut av Ramus förlag.
Linda: Jag är en periodare när det gäller poesi, men har några favoriter som jag ofta återvänder till. Precis som Hanna älskar jag Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga. En annan poet som funnits med mig länge är polska Wisława Szymborska som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1996 vars tre sista diktsamlingar finns publicerade med titeln Sena dikter i den serie böcker av kvinnliga nobelpristagare som gavs ut 2018. Även Szymborskas dikter har getts ut på svenska av Ellerströms och samlingarna innehåller många guldkorn. Jag använder ofta dikten ”Slutet och början” i min undervisning. Den ingår i samlingen med samma namn utgiven 1993. Den handlar om vad som händer med länder i krig efter att tv-kamerorna lämnat och allt måste byggas upp och brukar leda till intressanta samtal.
Apropå poeter som inte tilldelades Nobelpriset, men förekom i förhandsspekulationerna vill jag lyfta danska Inger Christensen som tyvärr gick bort 2009. Hon har en otrolig rytm i sina dikter och att läsa dem blir ibland nästan suggestivt. Detta gäller speciellt i diktsamlingen Alfabet från 1981. En fantastisk bok och kanske min favorit. Även Det (1969) och debuten Ljus (1962) är riktigt fina.
Det är svårt att välja ut några få favoriter, men jag vill ha med en svensk poet på min lista och valet faller på Bodil Malmsten, som också är en fantastisk författare och dramatiker. En bra investering är Samlade dikter från 2016, men finast av alla är kanske hennes sista diktsamling Det här är hjärtat från 2015 som handlar om kärlek och sorg.
Bland den yngre generationen vill jag lyfta fram Warsan Shire som föddes i Nairobi, Kenya 1988 av somaliska föräldrar och bor numera i Storbritannien. Den första dikt jag läste av henne var ”Home” som är en helt otroligt fin dikt om flykt. Jag tänker ofta på den när jag ser människor på flykt eller hör politiker tala om ”volymer” och ”stängda gränser”. Speciellt stroferna nedan har fastnat i mig:
no one leaves home unless
home is the mouth of a shark
you only run for the border
when you see the whole city running as well[…]
you have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land
