av 
En romanserie som utspelar sig i det historiska Göteborg är Marie Hermansons som börjar med Den stora utställningen, fortsätter med Pestön och i höstas kom Längst in i skogen. I de tre böcker som kommit hittills så är tiden 20-tal, platsen är Göteborg med omnejd och huvudkaraktärerna är polismannen Nils Gunnarsson och journalisten Ellen Gröndal. När vi nu pratar om böckerna så kan det förkomma spoilers, anse er alltså varnade för det.
Anna: Jag har läst alla tre böckerna precis när de kom och efter varje bok har jag pratat hål i huvudet på alla jag mött om att de måste läsa. Kanske beror det på att jag bor i Göteborg och är allmänt intresserad av historia men också för att de är perfekta böcker att tipsa om till alla åldrar och till många sorters läsare. Pocketböckerna har varit givna presenter på ett antal kalas och jag har då inte hört någon som inte läst med behållning. Vad är det då som gör att man (jag) gillar så mycket?
Annette: Det märks att Marie Hermanson tycker om att befinna sig i 20-talets Göteborg och att hon lagt ner mycket tid på research. Själv blev jag väldigt sugen på att läsa mer om Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 när jag läste första delen. Jag visste egentligen ingenting innan, mer än att det varit en utställning. En perfekt tid och perfekt miljö för en roman.
Linda: Håller med! Blev helt fascinerad av utställningen och även av historien om Einsteins besök i Göteborg. Här bidrar Hermanson med en berättelse om staden som jag har saknat. Det känns verkligen som att Hermanson har koll och jag tycker om hennes sätt att beskriva Göteborg. Jag får lite Fogelström-vibbar och önskar mig ännu mer göteborgsreferenser.
Anna: Jag gillar tanken på att det är den moderna staden som skall byggas. Göteborg skall bli en modern metropol och utställningarna ska visa alla de nya innovationer som tiden bjuder. Nöjesparken Liseberg med sin rotunda blir en av den här romanens spelplatser och en av de platser som binder samman de olika karaktärerna i boken. På utställningens tidning arbetar den unga Ellen som volontär, hon skickas ut i staden för att rapportera om allt som händer och hon har en skarpögd blick. På nöjesfältet finns också den stilige polisen Nils och så småningom dyker också självaste Einstein upp för att hålla sin nobelföreläsning. Einstein och den framväxande anti-semitismen skildras från hans kontor i Berlin och de två berättelserna vävs mycket snyggt samman under den regniga och spännande sommaren 1923. 20-talet är en intressant tid att skildra med sin brytning mellan det traditionella och det nya moderna och Hermanson har verkligen valt sina karaktärer med omsorg.
Hanna: Jag älskade att läsa om just Liseberg. Vet att min farfar hade årskort det första året och han pratade mycket om det. Liseberg har betytt mycket för mig under min uppväxt och så även Göteborg, där jag bott en stor del av mitt liv. Det var fina miljöskildringar fån alla tre böckerna, men den första om jubileumsutställningen och Liseberg var den bästa.
Annette: Jag tycker om att följa huvudpersonerna Nils och Ellen, och jag gillar att deras relation är komplex och lite snårig. De är inga platta karaktärer utan människor med både bra och dåliga sidor. Det hade inte alls blivit samma djup i böckerna om Nils och Ellen blivit ett par direkt och levt lyckliga i alla sina dagar.
Linda: Jag tycker också om dem och tycker att balansen mellan att de faktiskt lever för hundra år sedan, men ändå är ganska ”moderna” funkar fint utan att bli anakronistisk. Annars kan jag reagera på att våra nutida värderingar lätt klistras på karaktärer från en annan tid. Miljöbeskrivningarna i kombination med karaktärernas upplevelser skapar en bra helhet. Det är spännande läsning, även om just spänningsmomenten kanske inte är det jag uppskattar mest i Hermansons trilogi.
Hanna: Håller helt med om problematiken och hur det brukar se ut och att Hermansson balanserar det bra. Jag uppskattar dock spänningen. Det är lite lagom fokus på deckardelen.
Annette: Vrakarnas kåkstad, som beskrivs i Pestön är minst lika intressant att läsa om som ett Göteborg i jubileumsskrud. Det känns snudd på overkligt att det fanns som ett helt samhälle i utkanten av storstaden. Nära men väldigt annorlunda livet i stan.
Anna: Det är är riktigt intressant att hon skriver om ett mörkare, skitigare och våldsammare Göteborg och den avgränsade miljön på karantänön gör att det blir rejält spännande, dessutom kryddat med några skräckisar. Pestön blir en roman som hamnar mycket mer i kategorin spänning hos mig och likt i en välskriven deckare så läser man hetsigt för att få veta hur det går. Greppet om att Ellen wallraffar och tar tjänst på ön gör det hela också riktigt spännande. Kul att de olika böckerna är så olika i karaktär. I nästa bok Långt in i skogen så blir det det ett litet ganska slutet rum som blir miljön och jag gillar modet hos författaren att skruva på sitt koncept, förändra premisserna för handlingen såpass.
Annette: Precis! Det är ju betydligt mer spänningsroman över Pestön om man jämför med Den stora utställningen, och jag håller med om att det blir en riktig bladvändare. Jag instämmer i att det är modigt att låta böckerna få vara på sitt eget vis, att de inte är uppbyggda efter samma mall. Det gör, tycker jag, att det blir mer liv i serien och att man inte riktigt vet vad som väntar. Skickligt gjort!
Linda: För mig var Pestön någon av en mellanbok. Spännande absolut, men jag tycker mer om de två delar som utspelar sig inne i staden på platser som är lätta att besöka även nu. Ändå håller jag med om att det är snyggt att böckerna hänger ihop, men ändå har sin stil. Även de snygga omslagen av Sara R Acedo (som vi också intervjuat här på Kulturkollo) bidrar till både helheten och egenheten.
Hanna: För mig var Pestön lite väl skruvad. Spännande, men det för mycket för min smak. jag tyckte mer om den första och sista boken när det var mer miljö från Göteborg och lite mer jordnära fall.
Annette: Naturhistoriska muséet som till stor del är platsen för handlingen i tredje delen Längst in i skogen, är en byggnad som de flesta som vuxit upp i eller nära Göteborg förmodligen har något sorts förhållande till. Själv var jag där som barn och senare i livet med mina egna barn. Nu var det ett bra tag sedan jag var där, och jag känner att det får nog bli ett besök framöver.
Anna: Eller hur! Det är en helt galen plats när man tänker på det och där är det verkligen lätt att förflyttas i tiden. För att återkomma till Nils och Ellens relation så tyckte jag mycket om att i del tre så är Ellen gift och en mycket uttråkad hemmafru. Hon väljer att bryta mot konventionerna och sköter väl hemmet sådär, Nils har det inte vidare muntert och någonstans hittar de en fin gemenskap i arbetet. De är evigt nyfikna och den känslan är inte dum att ta med sig!
Linda: Jag hoppas att de närmar sig varandra igen i nästa bok, för visst blir det en sådan? Det händer mycket spännande i Göteborg 1927, som vi snart hinner fram till om serien fortsätter i samma takt. Den första volvobilen tillverkas, koloniområdet vid Delsjön börjar byggas och Carlanderska sjukhuset invigdes.
Missa nu inte intervjun med Marie Hermanson som vi har publicerat tidigare i dag, hon berättar generöst om sitt skrivande och ger oss hopp om en fjärde bok om Nils och Ellen!
