av För tre år sedan läste jag Kamratfesten av Dorothy Sayers för första gången och jag tyckte så oerhört mycket om den att jag var tvungen att läsa mer. Jag läste alla andra böcker av Dorothy Sayers där Harriet Vane finns med vid sidan av Lord Peter Wimsey (som hennes detektiv heter). Det var en njutning. Att kliva in i en annan värld, engelskt, ofta aristokratiskt, 1920- och 1930-tal. Att lösa deckargåtor tillsammans med vad som måste vara litteraturhistoriens mest älskvärda detektiv. Det var lite av en dröm och jag kunde inte få nog.
Eftersom det finns elva romaner om Peter Wimsey (plus några som skrivits av Jill Paton Walsh efter Dorothy Sayers död) så måste jag ju heller inte få nog. Min tanke var att läsa böckerna i ordning, från början till slut.
Jag tog mig an serien och tyckte om den. När jag slutligen kraschlandade i den sjätte boken, Five red herrings så var jag helt oförberedd på hur oerhört tråkig den skulle vara. Eller absurd kanske jag ska säga. Dålig. Jag har skrivit om den på min egen blogg, det kan du läsa här för jag orkar inte bre ut mig mer kring den. Det enda du egentligen behöver veta är att den ledde mig rakt in i någon sorts Wimsey-vägg. Jag försökte börja med nästa olästa bok, Murder must advertise, men kom inte mer än några sidor. Och så har det varit sedan våren 2024.
Mitt tips till dig som inte läst något av Dorothy Sayers är att genast göra det. Hon är fenomenal! Du kan börja där jag gjorde, med Gaudy night/Kamratfesten, eller kanske ännu hellre med den första Harriet Vane-boken, Strong medicine/Oskuld och arsenik. Du kan absolut börja från början eller var som helst i serien men undvik för allt i världen Five red herrings. Mitt tips till mig själv är att genast ta mig i kragen och fortsätta läsningen av Murder must advertise, jag vet ju hur bra Sayers är när hon är bra (vilket hon verkar vara för det allra mesta). Jag får inte låta ett bottennapp hindra mig.
Bilden (från Pixabay) är vald för att den symboliserar den monokelbärande boksamlaren Peter Wimsey så fint.
