En sång för alla vita blå …

Idag skulle min pappa ha fyllt 76 år och hans absoluta favoritlag i hockey var självklart Leksands IF. Det har gått i arv. Ishockey har egentligen aldrig varit min sport, men OM jag tittar på hockey ska Leksands IF spela. Tyvärr lyckas de förlora varje gång jag tar mig till Scandinavium, vilket betyder att de andra i familjen blir gladare än jag. Nu undrar ni kanske varför jag håller på just LIF, förutom pappa då och se det handlar, för både honom och mig, om släkten från och i Dalarna. Min farmor föddes i Moje, en del av Gagnef i Dalarna. Det var 20-tal och hon bodde där tills hon och systern Ellen flyttade till Göteborg på 40-talet. Där träffade hon min farfar och trots att hon flyttade tillbaka till Dalarna tillfälligt då hon blev änka, var det sedan Västra Frölunda som var hennes hem. Hjärtat klappade alltid för Dalom, eller fosterlandet som syskonen sjöng om i den låt de kallade Dalarnas nationalsång. Helt ärligt har jag aldrig hört någon annan sjunga den och undrar om de hittade på den själva, men sången om det härliga landet vid Siljans gröna stränder, men sina modiga män och det faktum att alla som varit där längtade dit igen, sjöngs med hög röst av alla. Högst sjöng farmors lillebror Alrik, självklart med högerhanden på hjärtat. När vi var i Moje på somrarna sov vi nio personer i den lilla sportstugan med ett rum och kök, men senare byggdes den ut och varje familj fick ett sovrum och så farmors lilla egna. Precis bredvid huset har pappas kusin byggt en stuga och i byn hade de andra syskonen hus. Min mamma åker fortfarande ofta dit, men för min del var det länge sedan.

Men nu var det inte Moje det här inlägget ska handla om, utan Leksand. Egentligen är det fantastisk att ett litet samhälle med ungefär 16000 invånare kan ha ett hockeylag i högsta serien och det har inte alltid varit lätt att hålla på Leksand, men det har ändå varit hyfsat stabilt det senaste även om de balanserar på slutspelskanten. Mer stabilt än för mitt andra blåvita favoritlag från Göteborg som har glömt hur man spelar fotboll. På Facebook har Leksands IF 84 000 följare, vilket gör laget större än staden. Några av fansen bor i den fiktiva byn Tassby som existerar endast i Niklas Turner Olovzons böcker. Han bor själv sedan några år i den lilla byn Västanvik, väster om Leksand och Tassby, vars namn är en kombination av Fornby och Tasbäck, ligger lite söderut. I debuten Isberg tar Turner Olovzon oss med dit och vi får uppleva hur det är i ett litet samhälle där alla känner varandra och dessutom har koll på varandra. Där håller man på Leksands IF och kommer till den lokala puben varje helg. Allt annat är otänkbart. Sammanhållningen är stor, men kontrollen större.

Huvudpersonen Lassa bor kvar i huset hans far har byggt och sedan hans fru lämnat honom har han endast hunden Ziggy kvar. Ibland går han på hockey med Sören och Lennart och det är otroligt tydligt beskrivet hur viktig klubben är för bygden. Turner Olovzon låter arenan spela en stor roll och han gör det snyggt. Det går nästan att höra hejaramsorna röra sig över sidorna:

En sång för alla vita blå
Ska eka ifrån norra stå
Leksand ska vi alltid följa
Tills dagen hjärtat slutat slå

Åååååh LIF
Heja heja LIF
Heja heja heja Leksand
Heja heja LIF

Is och hockeyfeber idag alltså, liksom en riktigt bra spänningsroman som jag verkligen rekommenderar.

Haxpett, CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons