av Det enda jag läst av Susanna Clarke är en liten, fantastiskt vacker, bok. Jag har inte läst vare sig Jonathan Strange & Mr Norrell eller Piranesi trots att jag alltid misstänkt att jag skulle tycka mycket om dem. De har känts för utmanande, för mycket av ett projekt. Den här lilla vackra inbundna novellen kändes självklar, lagom, överkomlig.
Berättelsen handlar om en flicka som hellre går i skogen med sina djur och samtalar med dem och träden än umgås med människor inomhus (eller alls). Total igenkänning från min sida. Som jag traskar runt i skogen och samtalar med träden och njuter av att inte en enda människa finns i närheten.
Det framgår i efterordet att Susanna Clarke skrivit den här novellen ur en djup kärlek och inspiration inte bara från skogen utan också vintern. Där känner jag inte igen mig nämnvärt, jag brukar påstå att jag hatar vintern för kylan och hårdheten. Ju mer jag tänker på det blir jag dock osäker. Skogen är ju faktiskt särskilt majestätisk i vinterskrud och man riskerar sannerligen inte att stöta på oönskat folk. Kanske håller jag på att komma till insikt. Kanske har Susanna Clarke omvänt mig?
