av Så var det dags att sammanfatta ett år igen. Lika omöjligt som vanligt. Det som inte är kulturellt, alltså omvärlden, världen och verkligheten orkar jag inte ens försöka mig på att titta tillbaka på. Så orimligt mycket elände överallt! På ett mer privat plan har det varit bättre, men jag tänkte ändå att det är det kulturella jag vill fördjupa mig i här. Eller det bokliga bör jag säga för jag insåg när jag gjorde den här listan att jag inte varit på en enda konsert i år, jag har besökt två konstmuseer men har sett väldigt få filmer eller tv-serier. Det är böckerna som håller den kulturella fanan högt hos mig, men jag har å andra sidan läst en hel del i år så nu kör vi.
Årets charmigaste: Funny story av Emily Henry. Jag älskar varannan bok av Emily Henry tydligen men ingen annan av hennes böcker älskar jag så mycket som Funny story.
Årets klassiker: Självbetraktelser av Marcus Aurelius. Jag vet inte om det blir mer klassiskt än att författaren är en ”gammal” romersk kejsare och filosof. Det var en oerhört tankeväckande läsning.
Årets mest känslosamma: Den dagen Nils Vik døde av Frode Grytten. Man skulle kunna tro att en bok om en man som företar sin sista resa genom det liv han levt skulle vara sorglig men det är den absolut inte. Här finns verkligen alla känslorna och den väcker alla känslorna kring mitt eget liv också. Underbart. Och slutet är det mäktigaste jag läst tror jag.
Årets historiska: Queen Macbeth av Val McDermid. Åh så bra det blev när Val McDermid tog sig an drottningen som Shakespeare gjort berömd i den senaste delen av Darkland tales.
Årets mest intensiva: var helt klart min relation med Gunnar Barbarotti. Jag läste fem böcker om honom på kort tid och hade hjärtklappning och illamående som lässällskap hela tiden för att det var så himla intensivt. Efter Styckerskan från lilla Burma fick jag nog en liten stund men nu är jag igång igen och har nyss läst Den sorgsne busschauffören från Alster. Titlarna alltså, Håkan Nesser är bäst på dem.
Årets ljudbok: The house in the cerulean sea av TJ Klune, formidabelt inläst av Daniel Henning. Det här är också den mest lugnande boken, den varmaste, den som la sig runt mig som en filt (som inte sticks) och hjälpte mig stänga ute världen. Det är en av de mest kärleksfulla böcker jag läst och definitivt en av de bästa fantasyverken. I hjärtat är det en bok om allas lika värde och rättigheter och om vår förmåga att känna kärlek tillika vår skyldighet att slåss för det som är rätt. Jag lyssnar (långsamt eftersom ljudböcker inte är min grej men just de här är så fantastiskt inlästa att de bara kan upplevas så) på fortsättningen Somewhere beyond the sea just nu.
Årets magplask: Five red herrings av Dorothy Sayers. Utan tvekan. Jag älskar Dorothy Sayers detektivromaner med Peter Wimsey i huvudrollen och jag har de senaste åren gått in för att läsa dem alla, från början. Efter Five red herrings har det varit stopp för det projektet. Den är en enda röra av gubbar och tidtabeller, på ett smått absurt sätt faktiskt. Jag avskydde den verkligen och har inte återhämtat mig än, trots att jag läste den tidigt i våras. Vi får se när jag orkar återuppta läsandet.
Årets TV-serie: Jag har så evinnerligt svårt att se en tv-serie från början till slut nuförtiden. Jag ger ofta upp efter några avsnitt även om jag tycker att det är bra. För det mesta börjar jag inte ens titta. I år har jag sett och älskat första halvan (en och en halv säsong) av Ted Lasso, förhoppningsvis ska jag se och älska andra halvan nästa år någon gång. Jag har också sett halva den tredje säsongen Bridgerton, men den gav jag inte upp i kärlek direkt…
Årets återseende: Wolf hall! Visst, tekniskt sett är det här en tv-serie men den är så oerhört mycket mer än så och därför väljer jag att ge den en egen rubrik. Min relation till allt Wolf hall är som några av er vet klart över gränsen till besatthet. Jag har läst och läst om böckerna, jag har sett och sett om första säsongen på tv-serien och jag har rest till Stratford upon Avon för att se scenuppsättningen. Att jag då lyckades undgå vetskapen om att säsong 2 av serien existerade redan i november är chockerande. Just nu ser jag den och den är förstås precis så utsökt som jag alltid vetat att den skulle vara. Det är nog dags för en omläsning snart igen…
Årets poesi: Brorsan, Krabban & Lädret av Linus Gårdfeldt var en förunderlig dans genom den värmländska naturen och befolkningen. Jag gillade den mycket och är glad att kanske några extra hittade till den tack vare Augustprisnomineringen.
Årets serie: Här står det och väger mellan Änkan (om Stina Bergman) av Anna Sofia och Elisa Rossholm och Missat samtal (om norska ungdomar efter Utøya) av Nora Dåsnes och jag måste ju inte välja så jag tar med båda.
Årets igenkänning: Debbie Tungs serier (ja, jag vet… de hade kunnat varande i förra kategorin men nu är de inte det) Quite girl in a noisy world och Everything is ok bjöd på såväl igenkänning som tröst.
Årets nya bekantskap: Jag inledde 2024 med att läsa Claire Keegans Det tredje ljuset och Små ting som dessa som jag tyckte väldigt mycket om. Jag har också sett Den tysta flickan som baseras på Det tredje ljuset och den var väldigt fin och rekommenderas.
Årets besvikelse: Året förde förstås med sig flera läsbesvikelser, jag gillade till exempel inte Yellowface ens i närheten av så mycket som andra gjort och som jag hoppats att jag också skulle göra. Men värst var ändå The only one left av Riley Sager där jag mest satt och gapade över hur absurt det blev efter den lovande inledningen. Läshäxan surtant är inte nöjd med detta.
Årets bitskaste: Driftens väg av Lise Tremblay är en ljuv samling texter med ett knivskarpt bett.
Årets modigaste: att jag vågade börja plugga och fick ta mig an böcker med titlar som Måste jag diarieföra här?
Årets mörkaste: I who have never known men av Jacqueline Harpman var verkligen ett nedstigande i mänskligt mörker och utsatthet såväl bildligt som bokstavligt talat.
Årets avslutning: Ett annat liv av PO Enquist blev en av årets sista lästa böcker och vilket fantastiskt avslutningsfyrverkeri den var.
