av Vi kikar tillbaka på årets som gått de närmaste dagarna och idag är det min tur att bjuda på en kulturell utvärdering. Det har varit ett berg-och-dalbaneår för min del. Tung vår, bättre höst och så en 50-årsdag och en student däremellan. Läst har jag gjort, sett ett antal tv-serier och faktiskt fler filmer än vanligt. Några konserter har det också blivit liksom några teaterbesök. Helt helt okej kulturår alltså.
Årets läsupplevelse var Enter ghost av Isabella Hammad som handlar om en kvinna som reser till Västbanken för att hälsa på sin syster och blir en av skådespelarna i en uppsättning av Hamlet. Riktigt bra.
Årets kulturupplevelse var konserten med John Mayer som jag och min konsertkompis Lillebror O var på i mars. Jag har lyssnat på Mayer i rätt många år och att se honom live var en upplevelse. Det var en lugn och stilla konsert, men endast Mayer på scenen större delen. Mäktigt.
Årets tv-serie var ändå adaptionen av En dag med fantastiska Ambika Mod och Leo Woodall i huvudrollerna. 2024 var också året då jag äntligen såg Bridgerton och nu längtar jag lika mycket som alla andra efter nästa säsong. Nästan lika bra var Platonic med Rose Byrne och Seth Rogan. Jag hoppas att säsong 2 inte dröjer för länge. Familjen O har alltid en gemensam tv-serie på gång och 2024 hette favoriten Schitt’s Creek.
Årets film var Mother, Couch, en film baserad på en roman av Jerker Virdborg med Ewan McGregor, Rhys Ifans och Lara Flynn Boyle i rollerna som tre vuxna syskon som försöker få sin mamma att resa sig från en soffa i en mycket märklig möbelaffär. Något av det knäppaste jag sett, men också väldigt, väldigt bra.
Årets låt är svår att välja ut, men den låt från 2024 som jag lyssnade mest på var nog Good Luck, Babe! med Chapell Roan. En perfekt träningslåt. Annars var Joy med Post Malone en stor favorit, men den är från 2023.
Årets album är tre, nämligen Billie Eilishs Hit me hard and soft från i maj, FINNEAS For Cryin’ out Loud som släpptes i oktober och Isak Danielssons Truly yours, Isak som kom i september. I april åker jag och sonen till Stockholm för att se både syster och bror. Isak Danielsson såg vi i november 2024.
Årets huvudperson måste bli Leo i Johan Rundbergs charmiga Totalvägra om alzheimers och punk i en härlig kombo.
Årets bikaraktär var utan tvekan den buttra Gertrud i Kärlekens idioter av Emma Hamberg. Hennes relation med trädet Alice och aversionen emot alla människor i världen är märkligt underhållande.
Årets mest oväntade måste ha varit att Han Kang tilldelades Nobelpriset i litteratur. Inte för att hon är något annat än en bra författare, men hon är ung och har skrivit förhållande få böcker. Kul ändå att Svenska Akademien fortfarande kan överraska och extra kul när det är en positivt överraskning.
Årets nostalgitrip var filmen Blur: To the end som fick mig att både skratta och gråta. En väldigt fin filmupplevelse och två scener i den dyker upp i mitt huvud ganska ofta. Det är dels den där Damon Albarn spelar en tidig version av en av låtarna på The Ballad of Darren och börjar gråta. De andra tror först att han skrattar. Den andra scenen är när Albarn och Alex James badar tillsammans i havet iklädda episkt fula badbyxor.
Årets nya bekantskap blir två för trots att jag bara läst en bok vardera av R.F. Kuang och Caroline O’Donoghue hoppas och tror jag att annat de skriver kommer att vara lika bra.
Årets återseende är två. Först ut är Harrison Ford som för alltid är Indiana Jones, men också spelar en underbart vresig psykolog i serien Shrinking. Tyvärr går den på AppleTV+, men det är nästan värt att betala en månad för att få se säsong 2. Det andra återseendet är Scrubs som jag förut bara sett enstaka avsnitt av och avfärdat som trams. Nu har vi sett den tillsammans i familjen och är på fjärde säsongen. Den blir faktiskt bara bättre och förvånansvärt få skämt har åldrats riktigt dåligt.
Årets käftsmäll går till två helt fantastiska ungdomsböcker, nämligen Djupvattnet av Marit Sahlström och Jag är bara ett jävla äckel av Henrik Ståhl och Titti Persson. Det blir sällan så ärligt och rått som i böcker för unga.
Årets kvinnokamp var Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf som vi konfererade om här på Kulturkollo. Detta trots att det inte är en kvinnokamp som förts i år, men den är ju tyvärr ständigt aktuell.
Årets gråtfest var Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén. Berättelsen om Bo och Sixten gick verkligen rätt in i hjärtat. Jag grät också mig igenom Den sista resan och det kulminerade i slutet när Lars Hammars gamla elever hyllade honom.
Årets lyckopiller, tja lyckopiller är kanske en överdrift, men jag tyckte mycket om Du är här av David Nicholls.
Årets obehagligaste är utan tvekan Baby Reindeer som jag just sett. Det mest obehagliga var kanske att den visar att det inte är så enkelt att vissa människor är onda, lika lite som andra är goda.
Årets klassiker måste ändå bli På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque som jag läste om i våras. En klassiker som håller väl. Filmen var dock så obehaglig att jag inte klarade av att se mer än första halvtimmen.
Årets kan-inte-släppa den är Time Shelter av Georgi Gospodinov om hur hem för människor med demens blev något alla ville ha. Den fick mig att tänka på både min pappas sjukdom och vilken tid jag skulle ha velat att mitt time shelter visade.
Årets men-för-helvete är en kategori som går till mina bananflugor som är extremt livskraftiga i år och landar rätt i mitt vinglas precis när jag skriver det här. Blåvitts riktigt kassa allsvenska säsong genererade också en rad svordomar. Sedan finns ju världen i övrigt också, men den orkar jag faktiskt inte gå in på.
Årets debut går till en trio svenska kvinnor, nämligen Lisa Ridzén, Sonia Hussain och Astrid Billengren som alla skrivit fantastiska böcker som jag läst i år.
Årets pristagare hade kunnat bli Han Kang, men henne har jag ju redan nämnt. Istället får det bli Brotherless Night av V.V. Ganeshananthan, vars berättelse om en syster och hennes bröder under inbördeskriget på Sri Lanka verkligen grep tag i mig. Boken belönades med Women’s Prize for Fiction och deras pristagare är alltid läsvärda.
Årets överskattade måste vara tron på svenska jurygruppers förmåga att hitta guldkorn. De nominerade till Augustpriset var med få undantag enormt tråkiga och de nominerade till Årets bok visade vikten av att byta ut jurymedlemmar ibland.
Årets titel får bli Med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett, en bok skriven av Annelie Adamsdotter.
Årets skämskudde är valfri säsong av MAFS jag sett. Troligen är den senaste brittiska som finns på TV4-play den värsta och ändå kan jag inte sluta titta. Deltagarna är med få undantag helt galna och jag behöver en gigantisk skämskudde för att kunna titta. Den svenska versionen kan jag å andra sidan knappt se alls, för det är om möjligt ännu värre när människor som verkar hyfsat normala är med i ett program som MAFS eller GVFÖ som blir den något knöliga, svenska akronymen. Nu såg jag ändå vintersäsongen och det mest pinsamma är faktiskt hur provocerad jag blir av vissa deltagare.
Årets avslut blir tredje och sista säsongen av Tunna blå linjen. En del av mig vill ha fler säsonger, medan en annan tycker att det är fint att avsluta. Visst kommer jag att sakna karaktärerna, men min favorit var ju inte ens med i sista säsongen.
