Kulturkollo konfererar: Snön faller tät på Mistletoe Square

Ali McNamaras feelgoodböcker som utspelas i St Felix i Cornwall är omtyckta av många. Nu är hon aktuell med en fristående julroman – Snön faller tät på Mistletoe Square.

Här får läsaren möte den arbetslösa skribenten Elle som inte njuter av det julvackert dekorerade London. Hon är inte särskilt förtjust i julen, och det här året artar sig den till att bli ett riktigt bottennapp. Inte nog med att Elle precis blivit arbetslös, hon har också brutit med sin pojkvän och tvingats flytta ut från hans lägenhet. Men när hon ser en jobbannons där någon söker en skribent som kan dokumentera historien om ett hus och dess familj verkar lyckan vända. Kost och logi ingår dessutom. Den lilla detaljen att den som söker jobbet måste älska julen kan hon säkert komma runt.

Vi har läst boken om vad som händer när Elle flyttar in hos  den excentriska äldre kvinnan Estelle och hennes hushållerska Angela. Som vanligt när vi konfererar kan det förkomma spoilers.

Ulrica: Är det ytligt att börja med att prata om bokens utseende? Jag läste den inbundna boken och älskar de mönstrade snittytorna och glitterdetaljerna på framsidan. Så otroligt fin och julig!

Linda: Jag läste e-boken, men såg en bild av den och andra böcker från samma förlag och tycker verkligen de är superfina. Som inbiten e-boksläsare hade det kunnat få mig att köpa pappersböcker helt klart.

Anna: Visst var det också charmigt med alla namnval som är kopplade till jul och julberättelser? Jag upptäckte temat tidigt i läsandet och det var roligt att föröka lista ut varifrån författaren hittat de olika namnen som hon valt. Noelle som kallas Elle är det första i kavalkaden och sedan bara fortsätter det. Bara att få döpa en karaktär till Ebenezer, vilken lycka!

Hanna: Just den biten tyckte jag var oerhört fånig. Nu märkte jag inte att temat var så omfattande som det var och efterorden gjorde att jag gjorde världens största himlande med ögonen. Det greppet är kanske inte vanligt förekommande, men inte ovanligt heller, och funkar bättre på engelska för mig då det inte blir lika uppenbart (eftersom engelska inte är mitt modersmål). Julia Gran är annars en modern klassisk svensk julkaraktär som jag nästan inte läste för det larviga namnet. Med det sagt så ska det in ett sådant tema i någon bok, så var det väl den här? Det var ju gott om övernaturliga saker och då var ett sådant grepp inte lika hemskt 🙂

Linda: Det var nog faktiskt det jag gillade mest med berättelsen. Det är ju ändå en julbok och här verkar författaren haft kul. Jag tyckte också om den lilla delen med Charles Dickens och den lilla blinkningen åt suffragetterna. Jag känner mig orimligt cynisk, men jag hade svårt för det mesta i boken. Allt magiskt fick mig bara att bli trött och jag försökte verkligen köpa allt, men lyckades sådär. Efter ett tag kunde jag tycka att det var underhållande med tidsresorna, men allt lite för snabbt och blev lite väl ytligt.

Lotta: Jag läste inte ens ut den här – och det händer så gott som ALDRIG att jag inte läser ut böcker jag börjat läsa. Jag brukar gilla Ali McNamaras böcker, jag kan ta en viss del av magiska inslag, men det här var så otroligt fånigt och larvigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Ulrica: Jag har läst de av författarens böcker som utspelas i Cornwall och har gillat dem, men konsekvent tänkt att det är synd att hon alltid vill ha med något magiskt eller övernaturligt inslag. För mig har det alltid känts påklistrat och onödigt, för resten av berättelsen har fungerat utmärkt ändå. Nu blev det ju annorlunda när hela boken byggde på det där övernaturliga, men jag måste säga att det nog inte övertygade mig.

Anna: Jag är ovanligt skeptisk till tidsresorna som hela berättelsen bygger på, det blir liksom så lätt att de historiska delarna blir irriterande ankronistiska. Nu är det ju två nutida människor som reser i tiden så det är inte alls konstigt att de har en nutida blick på det som händer men det är något som stör mig i det hela. Jag borde ju kunna se alltsammans som en magisk del i sagan men jag köper det liksom inte. Lite konstigt är det att jag stör mig på tidsresor som berättargrepp då jag nyligen läst Innan kaffet kallnar och Innan sanningen avslöjas av Toshikazu Kawaguchi och just älskat tidsresorna där. Vad tänker ni andra om tidsresorna?

Hanna: Det var ju tidsresorna som var själva idén med boken och jag tyckte att det var trevliga inslag. Det var som du säger, två nutidsmänniskor som fick iaktta, vilket gjorde att den nutida blicken var naturlig. Jag brukar störa mig på att det är moderna värderingar i historiska böcker, men här kom det in på ett mer naturligt (eller kanske snarare övernaturligt) sätt.

Linda: Där kan jag ändå hålla med i att tidsresorna gav ett intressantare perspektiv än vad vanliga återblickar hade gjort.

Ulrica: Efter ett par ”resor” när jag hade börjat fatta grejen gillade jag dem som ett lite annorlunda grepp att göra återblickar. Jag tyckte om att få detaljer om hur inredningen i huset och hur juldekorationerna såg ut i de olika tidsperioderna och att historiska personer och händelser vävdes in i berättelsen. De magiska tidsresorna kändes lättare att köpa än spöken och änglar, eller vad man ska kalla de inslagen.

Hanna: Jag tyckte om boken och gillade tidsresorna, men kärlekshistorien mellan Elle och Ben tyckte jag gick lite väl snabbt och var lite väl smärtfri. Vad tyckte ni andra om den?

Ulrica: Kärlekshistorien och att de så snabbt fann varandra var väl OK, så är det ju ofta i feelgood-böcker. Men jag blev helt tokigt på hur de pratade med varandra – tillkrånglat, onaturligt och supersmörigt.

Linda: Jag hade gärna sett mer fokus på Elle och Ben, men tänker att i allt det magiska så var väl det här bara löken på laxen eller körsbäret på toppen. Det blev lite för sockersött för min smak och jag hade nog inte läst ut boken om vi inte hade bestämt att vi skulle konferera om den.

Anna: Jag tänkte att det var en saga och i sagornas värld så kommer prinsen och alla lever lyckliga i all framtid.