av I slutet av januari drar vi ett stort gäng till Varberg igen för vår årliga läsretreat. Det ska bli så härligt att läsa, prata, äta och bada under hel lång helg. Såklart ska vi också bokcirkla något där och den här gången faller valet på Hanna Landahls Orosmoln hos familjen Hoffmann, visst ser ni att det är kallbadhuset på omslaget!
Jag har läst både Orosmoln hos familjen Hoffman och den nyutkomna Högtryck hos familjen Hoffman och jag kan verkligen rekommendera dem. Hanna Landahl skriver både innerligt och hjärtligt om en familj där huvudkaraktären är Jossan. Hon är gift och arbetar som svensklärare, hon har många järn i elden och en stor familj runt sig och i berättelsen spelar kallbadhuset i Varberg en viktig roll. Det är där som Jossan hittar lugnet varje söndagsmorgon. Lugnet i bastun och de kalla doppen i havet är hennes fristad, annars är livet ärligt talat ganska rörigt för henne. Hon sörjer sin dotter samtidigt som hennes tvillingar närmar sig 15 och är på väg ut i världen. På högstadiet där hon jobbar får hon en ny kollega som väcker smått förträngda minnen till liv och dessutom har hon just fått en diagnos för ADHD. Hennes man sedan många år verkar allt mer ointresserad och Jossan oroar sig för det mesta. Livet inte helt enkelt och inte blir det enklare när hon blir uppringd av sin syster eftersom modern verkar sjuk, hör ett rykte på skolan att hennes son varit inblandad i en EPA- olycka och när hon börjar tvivla på sina känslor för maken. Hon är helt enkelt mitt i livet och det snurrar rejält.
I bok nummer två Högtryck hos familjen Hoffman varvas två berättelser, den ena utspelar sig i högsommartid i nutid där Jossan och resten av familjen Hoffman försöker leva sin vardag samtidigt som modern är allt mer dement och systern inte blir gravid som efterlängtat. Den andra skildrar modern Elisabeths sommar på Styrsö där hon jobbar som läkare på vårdcentralen. Det är sent 70-tal och den unga Elisabeth upplever en sommar på den lilla ön som hon sent skall glömma. I moderns ibland lite förvirrade berättelser så återkommer ett mansnamn. Vad har det namnet med Jossan att göra, hon förstår inte och kanske är hon lite skrajsen för att ta reda på det? Jag gillade mycket att de här romanerna skildrar livet som det är mest, ibland härligt och ibland ganska kasst. Det händer dråpligheter som man bara måste fnissa åt och det varvas med de sorgligaste händelser. Jag är lärare, precis som Jossan, och extra kul tycker jag de klockrena skildringarna av lärarlivet är. Här har vi en författare som förmår att berätta om alla delar av ett familjeliv, det är inte alltid bara underbart att vara människa mitt i livet och trots fina människor och vänner runt sig så har Jossan ett helt gäng beslut att ta som bara är hennes. Tur att kallbadhuset ändå finns!
Jag var förstås lite nyfiken på författaren bakom de två härliga böckerna och skickade några frågor till Hanna.
Just nu har vi tema mys och feelgood på kulturkollo och jag har läst dina två relationsromaner om familjen Hoffman. Berätta – hur fick du idén till att skriva en serie böcker om familjen Hoffman?
Det var huvudkaraktären Jossan som först kom till mig – en kvinna som har många fel och brister, men som man ändå kan sympatisera med (hoppas jag!). Jag ville att Jossan skulle ha en stor och spretig familj och att kvinnorna skulle vara i fokus. Det skulle bubbla under ytan och hända mycket på många fronter, såsom det ofta gör i stora familjer. Och så ville jag att det skulle vara en tajt och kärleksfull familj, men att de trots detta inte riktigt skulle lyckas nå fram till varandra. Jag fullkomligt älskar den brittiska tv-serien The Split som verkligen varit en inspirationskälla till den här bokserien.
Jag tänker på böckerna om familjen Hoffman som feelgood och tonen är ofta lätt och humoristisk. Huvudpersonen Jossan ser livet från den ljusa sidan men samtidigt så närmar hon sig mitt i livet och hon är inte riktigt tillfreds med sitt liv. Det händer rejält sorgliga och utmanande saker i båda böckerna, är du inte rädd för att det ska bli för dystert?
Det är ju detta med feelgood. Vad är feelgood och inte? Jag har faktiskt aldrig sett mig som en feelgoodförfattare. Jag har heller aldrig tänkt: ”Nu ska jag sätta mig och skriva en feelgoodroman.” Att jag låter skeptisk nu handlar inte om att jag ser ner på feelgoodgenren, inte alls. Det är bara det att jag har svårt att hålla mig inom förbestämda ramar och de teman som intresserar mig så mycket att jag vill skriva en hel bok om dem är, precis som du säger, inte särskilt ”feelgoodiga”. Och är en roman verkligen en feelgood bara för att den har en lätt och humoristisk ton? Jag har inget bra svar på den frågan.
Omslagen och titlarna i den här bokserien signalerar förstås feelgood och det är ju i sig en nöt att knäcka – hur ska man paketer böcker som inte klockrent faller in i en genre?
Med det sagt så är svaret nej. Jag är inte särskilt orolig för att mina böcker är för dystra. Jag tror helt enkelt inte att jag är särskilt bra på att skriva om livets höjdpunkter. Det måste få skava, vara lite skevt och göra ganska ont för att mina fantasier ska dra igång ordentligt.
Behöver en riktigt bra roman om relationer innehålla ett gäng hemligheter?
Hmm … svår fråga! Jag vet inte om en bra roman måste komma med ett knippe hemligheter. Men om hemligheterna kryddas med en ordentlig dos skam och skuld blir det ju ofta bra drama. Och jag tycker dessutom att det är väldigt roligt att skriva om en karaktär som kämpar med att hålla sin skamfyllda hemlighet gömd, eftersom karaktärens tankar och handlingar då kan få gå över styr ordentligt.
Under den första boken i serien, Orosmoln hos familjen Hoffman, utreds Jossan för ADHD och med diagnosen så känner hon att hon fått en del förklaringar till sina livsval. Hur kom det sig att du ville skriva om en huvudperson med en NPF-diagnos?
Jag har själv fått en adhd-diagnos i vuxen ålder och Jossan och jag är ju inte ensamma om detta. Så kanske kan någon känna igen sig själv eller någon i sin omgivning i Jossan?
Varberg är platsen där en stor del av båda böckerna utspelar sig. Hur kommer det sig att du valde just den miljö? Vilken roll spelar miljöerna för dig när du skriver? Hur påverkar de din text?
Anledningen till att Varberg blev spelplats för den här bokserien är egentligen uteslutande det fantastiska kallbadhuset som har en central plats i böckerna. Jag älskar själv vinterbad och jag ville helt enkelt besöka Varbergs kallbadhus lite mer frekvent. På det här sättet fick jag ju göra det, både i tanken och rent fysiskt, i researchsyfte. I vanliga fall brukar jag välja miljöer som jag känner utan och innan. Jag låter ofta karaktärerna leva sina liv i bostäder som jag själv eller någon i min närhet har bott i. Miljöbeskrivningar är nämligen något jag ofta får kämpa med och det kommer inte helt naturligt för mig. Men när jag väljer välbekanta miljöer känner jag mig trygg i att det jag skriver blir bra nog och jag kan istället fokusera på det jag tycker är allra viktigast – karaktärerna och dramat.
Hur ser det ut? Kommer det fler böcker om familjen Hoffman?
Just nu är det andra skrivprojekt som står på tur, men man vet aldrig hur det blir i framtiden. Jag har hur som helst en tydlig idé för en tredje bok.
Titel: Orosmoln hos familjen Hoffman samt Högtryck hos familjen Hoffman
Författare: Hanna Landahl
Utgivningsår: 2024
Förlag: Polaris
