Att umgås med Gunnar Barbarotti

Att umgås med Gunnar Barbarotti är att befinna sig mycket nära mörkret. Och ändå blir man på något sätt upplyft av hans grubblerier. Det är något med det stora i det lilla och allt det där. I Barbarottis vardagsliv finns det plats för tankar och samtal om (och med) gud, det tycker jag är fint. Något att lära av. Det behöver ju inte vara gud, men att få in lite reflekterande över existensen är nog nyttigt för var och en.

Jag är verkligen ingen expert på Håkan Nessers Barbarotti-böcker, det tänker jag inte ens låtsas. Jag har läst de fem böckerna som var tänkta att utgöra den färdiga serien men har ju fortfarande några kvar i fortsättningen som blev. Eller blir, den senaste kom i somras och jag hoppas att böckerna fortsätter rulla på några år till. Just nu tror jag dock att jag har en liten andningspaus, den senaste boken (och den femte sedan i maj) var Styckerskan från lilla Burma och där kan vi verkligen tala mörker och elände. Misär faktiskt. Och då tänker jag inte främst på Gunnar Barbarottis egna personliga traumamörker, nej, jag tänker på Ellen Bjarnebo. Det är hon som kallas Styckerskan från lilla Burma eftersom hon suttit på Hinseberg för att ha slagit ihjäl och styckat sin man på gården lilla Burma. Och det kan jag säga att det är inte lite man hejar på Ellen i just det. Är det någon som förtjänar att bli ihjälslagen och styckad så är det den snubben. Och hennes andra man, som försvinner, nej det finns inga ljusglimtar i Ellens liv. Vila alltså.

Jag tror att det som gör att Styckerskan från lilla Burma är tyngre att bära är att Gunnar Barbarotti själv är så knäckt. Förståeligt naturligtvis men jag som läsare saknar hans humor och upplättande funderingar om livet och varat och allt det där. Han brukar se saker och ting ur ovana synvinklar och ge mig små utmaningar att fundera över. Det orkar han inte i den femte boken. Förståeligt, men lite tungt för mig. Vi har ändå tagit oss igenom incest, seriemord, våldtäkt, fall från hög höjd och en biljakt genom Europa relativt oskadda tillsammans men Styckerskan känns det som att jag bär lite för mycket själv. Jag orkar inte riktigt. Men självklart ska jag läsa vidare, om några månader. Om Den sorgsne busschauffören från Alster. Titlar är verkligen något Håkan Nesser är bra på, man avslutar inte en serie som har böcker kvar som heter så. Om jag nu hade avvägt att avsluta alltså.

Så här långt tycker jag att Historia om herr Roos är allra bäst, för att den är så annorlunda och för att den bär sitt eget ljus i mötet mellan herr Roos och fröken Gambovska. Om någon förvirrad stackare bara vill läsa en bok i serien skulle jag rekommendera den, inte minst för att det är en av de mest förvånande och bra böcker jag läst. När herr Roos bryter isär sitt liv och skapar om sig blir man bara alldeles lycklig och vill göra detsamma, inom rimlighetens gräns förstås.