av Som alltid så var det absolut bästa med bokmässan alla fina möten med människor som jag numera ser som nära vänner, även om jag bara träffar en del av dem några få gånger om året. Det är något väldigt speciellt med alla man på ett eller annat sätt lärt känna genom sitt bokbloggande. Det är ju inte så att alla ses hela tiden under mässan. Det kan handla om en fika här, lite småprat i vimlet, bubbel på kvällen eller gemensam middag någon av dagarna. Det faktum att man från början har lärt känna varandra genom ett gemensamt intresse gör att vänskapen hänger i och har utvecklats till någonting som jag för allt i världen inte vill vara utan. Den här löst sammansatta gruppen utgör en trygg och vänlig plats, vare sig det är fysiska möten eller via sociala medier.
Joyce Carol Oates. Vilken stjärna. Jag känner mig lyckligt lottad som fick möjlighet att få vara med när hon tog emot Bokmässans hederspris, Sjöjungfrun. Det blev sedan ett fint scensamtal med Karolina Ramqvist, som skötte det med den äran. Det ska bli intressant att läsa Oates senaste roman Snitt, som handlar om en läkare på 1800-talet som fick härja fritt på en anstalt för kvinnor som av olika anledningar ansågs inte höra hemma ute i samhället. Romanen bygger på autentiska dokument, vilket gör det hela än mer skrämmande.
Sedan måste jag nämna Chris Whitaker, som fullständigt trollband sin publik när han berättade om delar sin mycket tuffa uppväxt. Jag gillar det han skriver och håller som bäst på med den senaste, Mörkrets alla färger, som det kommer en text om lite längre fram i oktober. Tidigare har Slutet blir vår början och Tall Oaks givits ut på svenska.
Jag har alltid Gillat det Elisabeth Åsbrink skriver, och det var en självklarhet för mig att lyssna på seminariet om Little rock nine, där Åsbrink och Gloria Ray Karlmark samtalar med Valerie Kyeyune Backström om händelserna vid Little Rock Central High School i Arkansas 1957. Gloria Ray var en av de nio ungdomar som agerade på beslutet från 1954 där det fastslogs i grundlagen att segregation mellan svarta och vita ungdomar var förbjudet. Det blev enorma protester och guvernören satte in militär som hindrade ungdomarna från att komma in i skolan. Dåvarande president Eisenhower skickade då dit trupper för att eskortera Gloria Ray och de andra in och ut ur skolan varje dag. En otroligt gripande berättelse som förtjänar att läsas av många.
En reflektion är att det kändes som om många författarsamtal var nedflyttade till montersamtal. Bra för besökare utan seminariekort men sämre om man i lugn och ro vill lyssna på längre samtal. Det var inte så många internationella författare på plats detta år, vilket jag hoppas ändras till nästa års mässa.
Liksom alla tidigare år så var det fyra härliga och intensiva dagar, och som vanligt är man helt slut efteråt. Sedan tar det inte många dagar innan man så smått börjar se fram emot Bokmässan 2025.
