Gripande och tänkvärt om finska krigsbarn

Sent på lördagseftermiddagen på Bokmässan hamnade jag på ett seminarium om finska krigsbarn. År 1939-1944 skickades sjuttio tusen barn från Finland till Sverige för att skyddas från kriget. Seminariet kretsade kring hur barnen påverkades av anknytningsprocesser som bröts, av språkbyten och upplevelserna av otrygghet.

Samtalet tog avstamp i två nyutgivna böckerna på temat. I Ett hav emellan – De finska krigens barn berättar får krigsbarnens egna röster höras i en antologi sammanställd av Susanna Alakoski och Ingrid Sjökvist. Här berättar både krigsbarn och deras anhöriga om sina minnen och upplevelser. Här finns berättelser om bra fosterhem och dåliga. Om att komma till ett annat land och inte förstå något alls av språket. Om att skämmas – för sitt ursprung, för att man ”slapp” kriget. Vissa av krigsbarnen återvände till Finland med de svårigheter det innebar att komma ”hem” till föräldrar man inte längre kände och ett fattigt land svårt drabbat av kriget. Andra blev kvar i Sverige, kanske med en ständig känsla av rotlöshet.

De finska krigsbarnen: ett nordiskt familjedrama av historikern Ann Nehlin använder brev som skickats mellan finska krigsbarn och deras föräldrar, eller mellan föräldrar och fosterföräldrar som forskningsunderlag om de enorma emotionella konsekvenserna händelsen hade för barnen. De slutsatser som dras är aktuella även för vår tid.

Förutom författarna till böckerna intervjuades även Erkki Grönroos och Hilkka Mälarstedt, två personer som själv var krigsbarn, och de vittnar om stora konsekvenser för deras känslomässiga trygghet som de har kämpat med hela sitt liv.

Det var ett gripande och tänkvärt samtal, och alltför kort för de 45 minuter som seminariet varade. Jag funderar på hur mycket av den här delen av Sverige och Finlands gemensamma historia som vi fick lära oss i skolan. Inte så väldigt mycket vad jag kan minnas. Båda böckerna verkar väldigt läsvärda och jag kan också tipsa om filmen Den bästa av mödrar från 2005.