av Jag var inte speciellt pepp inför årets Bokmässa ska erkännas, då få seminarier lät intressanta på pappret. Rymden kändes helt ointressant och jag var inte heller på någon programpunkt kopplad till temat. Planen att gå på seminarier inom temat Sápmi blev det märkligt nog inte heller något av. Ändå lyckades jag lyssna på en hel del intressant och flera av programpunkterna var sådana jag inte planerat att gå på. Här har ni min Bokmässa i tio punkter.
Mest gripande berättelse: Jag blev helt tagen av Gloria Ray Karlmarks berättelse om hur hon 1957 var en av nio afroamerikaner som började på Little Rock Central High School i Arkansas. Visst hade jag hört talas om The Little Rock Nine och visst hade jag sett den ikoniska bilden av en av flickorna som går in i skolan med människor skrikande bakom henne. Däremot visste jag inte så mycket mer och jag vill definitivt läsa boken Gloria i rasismens skugga som Elisabeth Åsbrink och Gloria Ray Karlmark skrivit.
Största författarmötet: När en äldre man hade svårt att få ordning på sitt kort i hissen hjälpte jag honom och insåg därefter att det var självaste Per Wästberg jag delade hiss med. Jag blev så starstruck att jag glömde trycka på siffran för min egen våning och fick åka hissen både upp och ner. Däremot hann jag få ur mig att han är min stora idol och en fantastisk poet och författare. När jag dagen efter stod och väntade på hissen precis bredvid Stefan Löfven lät jag däremot bli att gå in i samma hiss. Det hade känts lite märkligt.
Årets överraskning: Nu säger det väl mest om min brist på koll, men när Hernan Diaz fick ur sig ett ”hejsan allihopa” under seminariet Emigrationens erfarenheter tänkte jag att det var duktigt av honom att ha lärt sig ett par ord på svenska. När han berättade att han bodde i Sverige från han var två och större delen av skoltiden, kände jag mig minst sagt dum. Hans På avstånd handlar dessutom om en man som emigrerar från norra Sverige till USA på 1800-talet och jag löpte med mig ett signerat exemplar hem.
Årets mest otippade: Dels att Andreas Bergh är nationalekonom och välfärdsforskare vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN) och Lunds universitet visade sig ha en väldigt sund och balanserad bild av det politiska läget i seminariet 1990-talets långa skugga och att Catarina Kärkkäinen var den mest balanserade och vettiga i seminariet om Genusglappet: Vänsterkvinnor och högermän. Att Ivar Arpi var iklädd jordens största offerkofta och dessutom verkar leva i ett parallellt universum var däremot helt väntat.
En lyckad slump: Jag ställde mig i kön för att se Joyce Carol Oates i lördags, men efter en kvart orkade jag verkligen inte stå där och vänta längre. Tålamod är, som ni kanske förstår, inte minst främsta gren. Istället gick jag till ett seminarium med Goran Vojnovic och det norska stjärnskottet Oliver Lovrenski som pratade med under rubriken Pojkar, unga män och våld. Ett väldigt bra seminarium som gjorde mig mindre bitter över att ha missat årets största författare. Ena sonen fick ett signerat exemplar av När vi var yngre och jag hoppas både att han läser och att jag får låna det.
Årets mest sedda: Förra året var Andrev Walden överallt på Bokmässan, men i år var det ingen författare som jag lyckades springa förbi i tid och otid utan Expressens kulturchef Victor Malm. Till slut kändes det nästan som att jag borde hälsa, men jag inser självklart att unge herr Malm inte hade en aning om att vi mötts sisådär 50 gånger.
Bokmässans mest lockande bok: Jag köpte flera böcker som jag verkligen vill läsa, men mest nyfiken är jag på Stoft av Yvonne Adhiambo Owuor som är en roman om Kenyas moderna historia. Boken kom på engelska redan 2015 och ges nu ut på svenska av lilla Celanders förlag.
Årets asgarv: Jag var på flera roliga seminarier, men att höra Lucie Rico berätta om sin bok Kycklingoratoriet var något av det mest absurda jag varit med om. Även Erlend Loe bjöd på en absurd berättelse om senaste boken Drömmarnas cykelregister och seminariet Ett oväntat kall var kanske årets mest underhållande.
Årets tråkigaste: De riktigt stora författarstjärnorna lyste med sin frånvaro. Visst var Joyce Carol Oates där och ja, hon är stor. En av annan vinnare av Pulitzer- och Augustpriset fanns där också, men de stora internationella stjärnorna gick att räkna på ena handen. När Bokmässan firar 40 år och Crimetime 10 år borde de bjudit in till ett sjudundrande kalas. Nu ligger fokus istället mer och mer på politik och mindre på litteratur och det är synd.
Bokmässans höjdpunkt: Som alltid är den stora behållningen att träffa alla blogg- och bokvänner, i år mer än någonsin då hösten varit rätt seg. Även om jag är dödstrött efter fyra intensiva dagar är jag också fylld av både energi och värme. Jag tänker ofta på hur fantastiskt det är med alla vänner jag träffat via bloggandet och extra mycket tänker jag på det under Bokmässa.
