Utvandrarna på olika sätt

Jag skrev tidigare i månaden om min plan att läsa om Utvandrarna av Vilhelm Moberg och det har väl gått sådär. Egentligen borde jag ju räknat ut att det skulle bli så, då terminsstart betyder intensiva veckor för den som liksom jag arbetar som lärare. Jag har ändå läst en del av boken och planerar att fortsätta i maklig takt. Det jag kan säga än så länge är att det var lite av en utmaning att läsa på dialekt inledningsvis, men att det gick snabbt att vänja sig. Jag tycker också om skildringen av hur Karl-Oskar och Kristina möts och skildringen av deras kärlek och deras liv i Korpamoen. De möts redan tidigt när Kristina endast är 17 år gammal, men kan inte gifta sig förrän Karl-Oskar tar över gården från sina föräldrar. Jag tycker att gungan som Kristina använder, till sin svärmors förskräckelse, är en fin symbol för den oskuldsfulla flickan som blir fru och mamma.

Det är endast den äldste sonen som får ärva gården, men det är mer sten än jord. Brodern Robert får dock ingenting och tvingas bli dräng. Hans status är låg och han blir svårt misshandlad av sin husbonde. Vi möter också Danjel, Kristinas morbror som startat en frikyrkoförsamling, vilket är helt förbjudet. Dessutom flyr traktens hora Ulrika med de andra tillsammans med sin dotter. Det är ett eländes elände som skildras och att de väljer att emigrera till Amerika känns trovärdigt. Skälen är olika, men det de har gemensamt är att de söker ett nytt liv. Robert vill bli fri, Karl-Oskar vill till det vetefält han sett på bild, Danjel vill kunna utöva sin tro och Ulrika vill bli en människa som räknas. Kristina är skeptisk, men efter litteraturens kanske värsta scen där dottern Anna dör efter att ha ätit gröt, förstår hon att resan kan bli en möjlighet för henne att erbjuda sina andra barn ett bättre liv.

På det blöta däcket står en liten skara
En man med ett spädbarn på armen och två små som klänger i benen
Jag kan se hur livet skulle bli utan dig
Du måste stanna

Du som ger mig svaren innan jag har frågat
Dina ögon ser mig som ingen annans

[…]

Förlåt mig, Kristina, jag skulle ha lyssnat
Du får inte lämna mig, kära!
Jag kan se hur livet skulle bli utan dig
Stanna kvar hos mig

Musikalen Kristina från Duvemåla hade premiär 1995 i Malmö och Helen Sjöholm spelade rollen som Kristina. Musiken har följt mig under läsningen och jag imponeras av hur väl Björn Ulveus och Benny Andersson följer Mobergs berättelse. Visserligen byter de perspektiv när Kristina står i fokus istället för Karl-Oskar, men musikalens texter håller sig ändå väl till handlingen i böckerna. Speciellt Duvemåla Hage om den tidiga kärleken och Min lust till dig visar tydligt hur stark kärleken mellan Kristina och Karl-Oskar är. Robert är den som längtar ut på havet först och i Ut mot ett hav sjunger Peter Jöback om vägen bort som sedan inleds i Bönder på havet. Riktigt gripande är också Stanna om hur Karl-Oskar funderar över hur livet skulle bli utan Kristina. Jag rekommenderar verkligen en omlyssning av hela Kristina från Duvemåla, för hjälp vad bra den är. Musikalen är ingen återgivning av Mobergs romansvit, men känslan som förmedlas är densamma. Kanske blir just kärleken ännu större i musikalen.

Det jag också gjort är att se filmen Utvandrarna från 2021 med Gustav Skarsgård i rollen som Karl-Oskar och Lisa Carlehed som Kristina. De göra båda fina rolltolkningar, men som filmatisering av Mobergs bok lämnar Erik Poppes film en hel del att önska. Anna Bache-Wiig och Siv Rajendram Eliassen som står för manuset har i det närmaste slaktat Mobergs romansvit. Jag har full respekt för att det är en svår, kanske omöjlig, uppgift att göra om fyra böcker till en film, men vissa val är ändå märkliga. Lite tråkigt men inte jättefarligt är att den delen av berättelsen som utspelar sig i Sverige endast berättas i några korta tillbakablickar. Visserligen är de mest centrala scenerna med, men skälen till att Karl-Oskar och Kristina väljer att emigrera lyfts inte så mycket som i boken.

Ett mycket märkligare beslut är att rollfiguren Robert, Karl-Oskars bror, helt tagits bort. Här försvinner ett viktigt perspektiv som ger en annan bild av att emigrera än vad berättelsen om Karl-Oskar och Kristina ger. Även Kristinas morbror Danjel som är frikyrkopredikant har försvunnit och med honom det viktiga religiösa motivet till att emigrera. Istället väljer filmskaparna att ge Judith och hennes man till viktiga karaktärer som dyker upp redan på båten och sedan skapar en mycket traditionell församling nära Kristina och Karl-Oskar vid Ki-Chi-Saga i Minnesota. Det förändrade religiösa perspektivet stör mig och gör dessutom att Ulrikas roll blir smalare och mindre intressant. Att Ulrika får bli en del av Danjels församling är en viktig anledning till att Kristina accepterar henne.

Om jag nu ska balansera upp det som liknar en sågning vill jag lyfta skildringen av den fysiska kärleken mellan makarna. Kanske är det rätt att fokusera på kärleken ändå, den starka och ibland farliga kärleken, för precis som i boken skildras hur det inte går att älska och samtidigt undvika fler barn. Scenen där Karl-Oskar sågar isär sängen finns med och anledningen är att Kristina inte kommer att överleva en graviditet till berör, då . de är ”de goaste av vänner” men också älskande. Jag vill också lyfta den fina symboliken med astrakanen som fraktas från Sverige till Amerika i form av en planta. Den till synes döda plantan planteras vid sjön och växer till ett träd som bär frukt precis då Kristina lämnar jordelivet. Det är sorgligt och väldigt vackert. Kanske inte lika vackert som när Helen Sjöholm sjunger Min astrakan, men fint ändå.

Ja en gång ska du fråga din mor
Hur det var hur det blev att jag for
Finns den kvar den platsen nu
Som var mitt hem frågar du

All den tid som mitt hjärta kan slå
Finns den kvar ska för alltid bestå
Bortom denna Nya Värld
Som såg dej födas min vän
Där mognar äpplena än
Bortom en vid ocean
Där står min astrakan

Det finns ju också en tidigare filmatisering av Utvandrarsviten, nämligen Jan Troells Utvandrarna från 1971 med Max von Sydow som Karl-Oskar och Liv Ullman som Kristina. Första filmen Utvandrarna är drygt tre timmar lång och följs av Nybyggarna från 1972 som är nästa 3,5 timmar. Självklart finns mer med i den än i filmen från 2021 som endast är 148 minuter. I Troells version får allt ta sin tid och ibland är det nästan för långsamt för en stressad själ som är van vid snabba klipp. Jag uppskattar ändå lugnet på många sätt och många av skådespelarinsatserna är fantastiska. Om jag irriterade mig på att de småländska utvandrarna talade stockholmska i filmatiseringen från 2021, kan jag tycka att småländskan nästan blir lite parodisk i versionen från 70-talet. Jag har också lite svårt som Liv Ullman som Kristina och trots den lite märkliga religiösa inriktningen tycker jag faktiskt mer om Lisa Carleheds rolltolkning. Mellan Max von Sydow och Gustav Skarsgård är det nästan dött lopp, medan Tove Lo, som absolut gör ett bra jobb, får svårt att konkurrera med Monica Zetterlunds fantastiska Ulrika. Fint är det också att se drömmaren Robert gestaltad av Eddie Axberg, hans vän Arvid som spelas av Pierre Lindstedt och inte minst den alltid lika underbare Allan Edwall som Danjel. Att de tre senare inte ens finns med i den senaste filmatiseringen är som sagt en gåta.

Slutligen vill jag också rekommendera programmet P3 Klassikern om Utvandrarna med undertiteln ”praktverket som alla älskar”. I det samtalar Martin Wicklin och Emelie Rosenqvist om allt möjligt och omöjligt kring det som den förstnämnde menar är den viktigaste boken i hans liv. Det Wicklin lyfter, som jag också tycker är viktigt, är beskrivningen det förtryck och det elände som Karl-Oskar, Kristina och många andra lever under. Någon social rörlighet existerar inte och får de ingen skörd blir det ingen mat. Utvandrarna handlar främst om livet i Sverige och överfarten till Amerika. Nitton personer lämnar byn och i programmet diskuteras just den utlösande faktorn med gröten. Jag håller med Emelie Rosenqvist om att det är ofattbart att förstå hur svårt det måste vara att inte kunna ge sina barn mat. Kristina är inte ensam om det. Många sådana föräldrar finns i världen även idag.

Wicklin lyfter hur mycket emigrationen till Amerika påverkat oss alla. Nästan alla har någon släkting som emigrerade och i min släkt fanns Olle, en gammal morbror eller farbror som farmor hade lite kontakt med. Moberg skriver om människor som inte haft någon egen röst och därför inte kunnat berätta sin egen historia. Jag läser vidare och är glad att jag tagit mig tid att göra det. Lite sugen blir jag också på att läsa Swede Hollow av Ola Larsmo som ger en annan bild av de svenskar som emigrerade till Minnesota.

Foto: Statue of Oskar and Kristina in Karlshamn, David Nagy, CC BY 2.0