av Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén är debutboken som varit på var mans läppar sedan den kom ut i januari 2023. Den är nominerad till Årets bok 2024, ett pris som delas ut på Bokmässan i Göteborg i september. Lisa Ridzén är doktorand i sociologi och har i sin avhandling djupintervjuat män som bor på jämtländsk landsbygd. Det är alltså ingen slump att huvudpersonen i hennes roman är Bo, en äldre man på den jämtländska landsbygden. Vi får träffa Bo både i nutid och när han återvänder i tankarna till tidigare perioder i livet.
Anna: Jag tyckte mycket om formen, en berättare och anteckningar från hemtjänsten som blandas med Bos tankar och samtalen med hans dementa fru gör att man får en fin bild av den sista tiden i Bos liv.
Carina: Ja! Det blev väldigt effektfullt med de korta konkreta anteckningarna om vad som hände Bo under dagarna och sen varvat med Bos berättande som förutom händelserna också fick färg av hans tankar och känslor.
Linda: Vi hade precis en sådan bok den sista tiden min farmor bodde kvar hemma och hade hemtjänst. Det var inte bara hemtjänstpersonalen som skrev där, utan också andra som kom dit och hälsade på. Hon började glömma allt mer, dagarna flöt säkert ihop och det var fint att kunna läsa lite och (försöka) påminna henne om besök hon haft och saker hon gjort. Jag läste i en intervju med författaren att hon kom på idén till romanen när hon läste i sin farfars hemtjänstanteckningar och jag tycker verkligen om hur hon inkluderat sådana i berättelsen.
Ulrica: Jag arbetade inom hemtjänsten under min studietid och kände igen mycket. Framförallt den där ensamheten hos många gamla som är så hjärtskärande. Och att ganska små saker i andras ögon kan vara så viktiga för någon annan. Det är verkligen fantastiskt fint skildrat i den här boken.
Anna: Herregud som jag grät när jag läste den här romanen, mycket var det säkert av personliga skäl eftersom jag under min egen pappas sista tid skötte hans hundar. De var hans anledning att stiga upp ur sängen varje dag och ett av hans sista telefonsamtal var när han ringde till en släkting för att be om att hundarna skulle hämtas. Jag är ingen hundmänniska men relationen mellan Bo och jämthunden Sixten var verkligen fint skildrad och jag tror att det berör det flesta som läser oavsett erfarenheter.
Carina: Ja gud ja, hunden! Man fattade ju på en gång när den dök upp att det inte sluta lyckligt och sen läste jag med en stor klump i magen varje gång Sixten kom på tal. Det var nog Sixten som höll liv i Bo de sista åren, men samtidigt förstod man ju utifrån som läsare att han nog inte riktigt klarade av att ta hand om en hund själv längre. När de väl hämtade Sixten hulkgrät jag. Sorgen och kärleken dem emellan var så fint beskriven.
Ulrica: Jag grät också floder när jag läste boken. Både när det var sorgligt och när det var fint. Det var verkligen känslosam läsning.
Linda: Ja, lilla Sixten och lilla Bo. Husdjur kan verkligen hjälpa mot ensamheten och jag berördes mycket av deras relation. Även vänskapen mellan Ture och Bo är fint skildrad. De är så olika, men har ändå hittat ett enkelt och avslappnat sätt att umgås genom att fika och prata i telefonen. Det som fick mig att gråta riktigt mycket var när Bo funderade över allt han inte sagt under sitt liv till dem han älskat. Hur svårt han haft att uttrycka sina känslor. Relationen med Hans som är så ordlös och så annorlunda mot när sonen var barn.
Ulrica: Den relationen, mellan Bo och hans son, slog an något hos mig också. Det där ordlösa som du säger och sorgen över hur det hade blivit dem emellan. En sorg hos dem båda egentligen, men som ingen av dem vågade prata med den andre om. Gripande!
Carina: Den här boken höll på att bli oläst för min del. När en bok har valsat runt lite för många varv i sociala medier, TV-program och boksnack blir jag ibland lite ”mätt” på den och tappar intresset. Tranorna flyger söderut hade hamnat i den kategorin men av någon anledning plockade jag upp den iallafall en helg i våras, och vad glad jag är att jag gjorde det.
Linda: Jag är lite som du att jag måste läsa en ”snackis” direkt, annars blir det inte av. Jag är glad att vi valde Tranorna flyger söderut att konferera och tror att den har goda chanser att vinna Årets bok 2024. Mig berörde den i alla fall väldigt mycket.
Linda: Var det någon av er som lyssnade på boken? Det är Lennart Jähkel som läst in den och jag kan tänka mig att han gör det perfekt.
Anna: Jag lyssnade och Jähkel var den perfekte inläsaren. Mycket bra!
