Den mystiska Lydia Stille

Det finns klassiker man behöver kämpa för att ta sig igenom (Strindberg, jag tittar på dig. Röda rummet är verkligen inget barnkorsord.) när man läser dem i ”fel tid” och därmed missar en hel del referenser, men så finns det klassiker som är klassiker för att de är BRA även när man läser dem idag. Dessa kan man återvända till och läsa om både för att de är trygga litterära snuttefiltar och för att man ser nya saker vid varje omläsning.

En klassiker i den andra kategorin är Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken som kom ut 1912 och väl måste ses som en av 1900-talets stora svenska litterära kärlekshistorier. Den handlar om Arvid Stjärnblom och Lydia Stille som vid bokens början är unga nyförälskade tonåringar som viskar mjau genom syrenbuskarna, men vid berättelsens slut är medelålders och både giftermål, barnafödande, svartsjuka och skilsmässa har passerat. Arvid är berättaren och det är hans liv och tankar man följer, men det är egentligen förhållandet mellan honom och Lydia som är själva huvudpersonen. En annan viktig karaktär i boken är Stockholm. Den allvarsamma leken är en flanörroman och många adresser, byggnader och platser nämns. Jag bor sen många år i Stockholm och tycker att det ger en extra krydda när man som läsare kan följa med på promenader och teaterbesök.

En sak som är så speciellt med berättelsen är att det är en kärlekshistoria utan lyckligt slut. De får aldrig varandra. (There, I said it, men visst får man spoila klassiker?) De är alltid viktiga i varandras liv, men ibland går det långa tider mellan deras möten och det skiftar lite vem av dem som är mest intresserad av den andra. Lena Andersson skriver i Egenmäktigt förfarande ungefär att ”det är den som älskar minst som har makten i ett förhållande” och här är det så tydligt att den makten förflyttas fram och tillbaka mellan Arvid och Lydia.

Eftersom det är Arvid som berättar deras historia får man en ganska bra bild av vem han är, hur hans liv ser ut och vad han tycker och tänker om arbete, kärlek och livet i stort. Lydia är dock svårare att få grepp om och hon känns mystisk och ouppnåelig. Samtidigt är det hon som känns mest intressant av de två. Dels för att hon får ta mindre plats och man inte vet vad hon tänker, men också för att hon lever ett liv som känns förhållandevis modernt. Arvid visar på gammal sunkig moralism när han svartsjukt förklarar för Lydia att hon som kvinna inte kan ha för många förhållanden, men Lydia verkar ha en annan syn på kärlek och skiljer sig till och med från ett äktenskap som visserligen är kärlekslöst men som ändå hade kunnat ge henne en ekonomisk och social trygghet som var viktigare för hundra år sen än nu.

Därför såg jag så mycket fram emot att läsa Gunn-Britt Sundströms För Lydia. Hon återvänder till samma berättelse men vänder på perspektiven och gör Lydia till berättare och huvudperson. Jag var så nyfiken på hur Lydia resonerade när hon valde att gifta sig så tidigt, hur hennes relation till dottern var och vad hon gjorde hela dagarna ute på gården i Sörmland. Jag hade dock missat att handlingen i För Lydia är förflyttad till 60/70-tal, så jag blev lite besviken.

Förutom den besvikelsen gillade jag även Sundströms bok. Jag läste den direkt efter en omläsning av Söderbergs så jag hade berättelsen tydlig i mitt minne. De stora händelserna är med men berättade från andra hållet (men ”översatta” till 60/70-tal), vilket ju är ett intressant grepp. Eftersom det är en annan författare kan det ju inte ses som någon ”sanning” men även den nya författaren hade kunnat lägga till några saknade pusselbitar.

Både Den allvarsamma leken och För Lydia har tydliga tidsmarkörer. Även om grundhistorien är ganska klassisk och tidlös (Phoebe i Vänner skulle ha sagt att Arvid och Lydia är varandras lobsters) berättas den ju alltid genom ett filter i form av sin tids språk, moral och kultur. Dessutom innehåller båda böckerna många samhällshändelser som gör att man konstant på minns om när respektive bok utspelar sig. Båda är lättlästa och underhållande med det är ändå Söderbergs berättelse jag tar med mig och rekommenderar.

För den som vill ha mer av Arvid och Lydia har P3 Klassikern gjort ett avsnitt om Den allvarsamma leken där Denise Rudberg är gäst. Dessutom har boken filmatiserats flera gånger, senast 2016 i regi av Pernilla August. Tyvärr är det inte så många scener som är inspelade i Stockholm, vilket gör att staden som karaktär i berättelsen försvinner lite.

Har du läst Den allvarsamma leken? Om inte vill jag verkligen rekommendera det. Jag lockar med ett litet smakprov i form av den i mitt tycke starkaste scenen. Den utspelar sig på Dramaten där Arvid och Lydia av en slump får platserna bredvid varandra. De har inte setts på länge, har båda gift sig på var sitt håll och de upptäcker varandra först i mörkret när pjäsen har börjat:

^{”Det blev mellanakt. Han hörde att hon växlade ett par ord med sin sällskapsdam eller vem det nu var hon hade med sig. Damen reste sig och gick ut. Lydia satt kvar. Arvid satt också kvar på sin plats. Det hade blivit tomt omkring dem.
Deras händer sökte och funno varandra.
De sutto tysta. Så sade hon, lågt:
– Är du lycklig?
Han teg en sekund.
– Ingen människa är väl lycklig, svarade han. Men man får väl leva ändå , så gott man kan.
Ja, sade hon. Man får väl det. Sällskapsdamen kom in igen. De sade intet mera.”}