av Just nu försöker jag skjuta bort tankarna på att återvända till jobbet och vardagen. Istället ska jag återvända till en bokserie som jag inte läst på många år, nämligen Utvandrarserien av Vilhelm Moberg. Jag har min gammelmormors gamla böcker med gröna pärmar utgivna av Svalan. Länge stog de i mormor och morfars bokhylla, men nu när de också är borta har jag fått ta över dem. Första gången jag läste dem var jag alldeles för ung, inte mer än tolv år eller hur gammal man nu är när man går i femman. Sedan läste jag hela serien flera gånger, förstod kanske inte allt, skummade medvetet alla sidor där Roberts öra berättar och fascinerades av både livet i Sverige, båtresan och det nya livet i Amerika.
Förr läste jag om böcker hela tiden. Laura Ingalls Wilders självbiografiska serie som inleds med Det lilla huset i stora skogen läste jag första gången som väldigt liten och sedan om och om igen. Speciellt Gyllene år, boken där hon träffar sin blivande man Almanzo lästes tills den nästan föll isär. Den läste jag faktiskt om för bara några år sedan och den håller rätt så bra. Även L M Montgomerys böcker om Anne och Emily har klarat omläsning som vuxen, utan att nostalgin förstörts. Däremot tyckte jag att Martha Sandwall-Bergströms serie om Kulle Gulla åldrats sämre när jag försökte läsa den med grabbarna O. Innehållet är fortfarande relevant, men språket allt för ålderdomligt och omständligt för att fungera.
Omläsningen fortsatte även då jag gick över till vuxenböcker. Nästan varje sommar läste jag Per Anders Fogelströms Stadserie och den mer lättsamma serien om Emma Harte av Barbara Taylor Bradford. Jag såg även tv-serien flera gånger. Minns ni den? Rollen som Emmas vän Blackie spelas av en mycket ung Liam Neeson. Till Fogelströms Stockholm vill jag gärna återvända, men frågan är om det inte är bäst om Emma, Blackie och de andra får stanna i minnet. Vissa böcker åldrar bättre än andra och något säger mig att Barbara Taylor Bradford kanske passade bättre för en yngre upplaga av mig.
Men åter till Utvandrarna, utgiven första gången 1949, vilket märks på språket som innehåller en rad ord som inte används i dagligt tal längre. Jag slogs av hur poetiskt det inledande kapitlet är, där människors relation till jorden och naturen står i centrum och därefter det nya landet.
Det nya landet hade jord utan brukare och kallade på jordbrukare utan jord. Det öppnade sig för dem som åstundade en frihet som de saknade i hemorten. Och hos de jordlösa, de skuldsatta, de betryckta, de missförnöjda uppväcktes utflyttningshågen […] Och i varje bygd fanns det några män och kvinnor som åtlydde budet och tog den vanskliga flyttningen över till en annan världsdel. Det var de djärvaste som först bröt upp. Det var de företagsamma som fattade beslutet. Det var de oförvägna som först som först gav sig ut på den avskräckande färden över det stora havet. Det var de oförnöjda och tilltagsna, som icke förlikte sig med sin lott i hemorten, som blev de första utvandrarna i sin bygd. De som stannade kvar, de tröga och tvehågsna, kallade dem äventyrslystna.
Jag fortsätter att läsa och återkommer senare i månaden med mina tankar. Häng på om du vill, så möts vi i kommentarsfältet och diskuterar lite.
Jag har tänkt många gånger att jag ska läsa om stad-serien, det var ngn som sa för ett tag sedan att den var ganska illa skriven och att hen blivit besviken när hen läste den högt för sin tonåring. Blir jag besviken?
Jag tycker om den, eller gjorde det i alla fall senast jag läste den för sisådär fem-sex år sedan. Illa skriven tyckte jag inte alls, men det är en del talspråk om jag inte minns fel.