De där sommarhusen

För mig var sommaren länge synonymt med den lilla stugan i Gagnef på ett rum och kök. Där bodde vi ofta nio personer; Farmor i köket, vår familj och min pappas brors familj i rummet. Där fanns en platsbygd trevåningssäng som svalde oss fyra kusiner. Var de andra sov minns jag inte och som vuxen har jag helt ärligt svårt att förstå hur de vuxna fixade att bo så många på den lilla ytan. Som barn var det mysigt och extra mysigt var det när släktingarna kom och stanna länge i köket om kvällarna. Jag somnade till ljudet av deras prat, skratt och inte sällan sång, för de sjöngs en hel del i pappas släkt. Idag har jag nästan panik när vi, en familj på fyra, ska dela på en lägenhet i Spanien med två sovrum och ett badrum. Kraven har minst sagt ökat. I huset som kallades sportstugan fanns bara kallvatten inne och toalettbesöken gjordes i utedasset.

Vår familj skaffade också en egen stuga närmare Göteborg som vi bodde i om somrarna. Två pyttesovrum, ett allrum med bäddsoffa och en liten köksdel. Inledningsvis fanns dasset i källaren, men senare byttes den mot en mulltoa i en friggebod. Första sommaren vi bodde där var en ovanligt regnig sommar och eftersom det inte fanns något vatten var det tvätt i sjön som gällde när man ville tvätta håret. Jag avskydde det. Senare blev det lite bättre, men trångt var det alltid. Däremot kan jag uppskatta miljön, utsikten mot tjärnet och närheten till sjön. Nu blir snart sommarstugan ersatt av ett permanentboende för mamma, vilket känns bra då platsen verkligen är viktigare än huset.

Det är något speciellt med sommarhus. De svenska är inte sällan ganska enkla boenden, eller så har det i alla fall sett ut historiskt. Nu är de flesta troligen lika bekväma som jag och utedass och kallvatten är kanske inte lika vanligt. Många delar sina stugor med fler familjemedlemmar och konflikterna kring vem som ska göra vad eller vem som ska ärva när den dagen kommer, har gett upphov till en del böcker. Jag tänker kanske främst på Sommarhuset av Anna Fredriksson, som har några år på nacken, men är den kanske bästa skildring av en syskonfejd jag läst.

Även Syskonen av Tessa Hadley handlar om syskon och ett sommarhus. Det är ingen försäljning som står i centrum, utan relationerna mellan de fyra nu vuxna syskonen och deras familjer. Det är inte alltid lätt att samlas under ett tak och även om det finns en hel del varma känslor mellan dem, finns också en hel del underliggande konflikter som poppar upp. Rejält med hemligheter avslöjas i Lucy Diamonds bok En sommar i Devon, där de vuxna barnen tar med sin mamma till sommarhuset i Devon. Detta trots att hon just blivit änka och egentligen inte alls vill resa dit.

Sommarhus kan också vara ett ställe att fly till om man vill hitta sig själv. Cecilia Klang beskriver i I södra Norrland väntas regn hur Susanne lämnar allt och drar till sin mammas gamla och mycket spartanska stuga. Hennes barn har flyttat hemifrån och maken vill köpa ett hus nära golfbanan, men Susanne vill något annat. Just att ge sig av är ett tydligt sätt att visa andra att de behöver förändra sig. Jag tyckte mycket om Jul i strandhuset av Veronica Henry där ett sommarhus blir en flykt från ett julfirande som inte blir som tänkt. Alla förväntar sig att Lizzy ska fixa allt, men ingen vill hjälpa till. Då drar hon och lämnar familjen att fira jul bäst de kan.

Många ensamma och lite udda karaktärer finns med i Åsa Liabäcks böcker om koloniområdet Ådala. I den första boken I hjärtat av Ådala köper huvudpersonen Anna ett litet hus där och hoppas kunna hitta en plats att slicka sina sår. Även om jag aldrig hade fixat att bo med grannarna så nära, som den väldigt introverta person jag är, kan jag förstå det fina med den gemenskap som växer fram mellan Anna, änklingen Ragnar, den lite arga Stephanie och alla de andra.

Mer okomplicerade sommarskildringar bjuder Jenny Han på i trilogin som inleds med Sommaren jag blev vacker. Här får vi följa Belly som älskar de somrar hon och hennes mamma tillbringar med mammans väninna Susannah och hennes söner Conrad och Jeremiah. Det här är böcker med rejäl sommarkänsla med fokus på kärlek och det är som att världen utanför inte existerar. Visst finns det en del problematiskt i Hans skildring av den första kärleken, men jag väljer att dras med.

Vänner och sommar är teman i Emily Henrys fina Min lyckliga plats om Harriet, Wyn och deras vänner. Huset ska säljas och de tillbringar en sista tid i huset i Maine. Ingen av dem vill missa tillfället att träffa vännerna och bo en sista gång i huset som betytt så mycket. Vad ingen vet är att de gjort slut flera månader tidigare och inte alls uppskattar det dubbelrum de fått. Gulligt och kanske lite smörigt, men också fint om kärlek, vänskap och minnen.

Spänningsskildringar av sommarhus finns det också gott om. Krocken mellan sommaridyllen och det råa våldet blir effektfull och skapar en osäkerhet hos läsaren. Inte sällan är det också svårt att ta sig från de avlägsna platser där sommarstugorna ligger och det går inte att förlita sig på mobiltelefoner. Rebecka Edgren Aldéns Och blomstren dör utspelar sig på en ö i Stockholms skärgård, dit Gloria återvänder för att hälsa på pojkvännen Adams familj. Gloria bodde också på ön om somrarna när hon var yngre, men i de billiga kolonistugorna, långt ifrån den lyx hon nu upplever. Ett gammalt mord och nya brott skildras i denna spänningsroman. Även i senaste boken Röd augustimåne är miljön ett fint sommarhus i Stockholms skärgård, där gästerna på en fest utsätts för brott. I dagarna kommer nästa bok i serien om Sjöräddarna som heter Blå skymning. Ingen sommarstuga där, vad jag vet, men sommarmiljö.

Vilka sommarhusskildringar tycker du extra mycket om?

Photo by Nils Söderman on Unsplash

Linda

Storläsare som blandar friskt bland olika genrer. Föredrar dock ganska så svarta samtidsskildringar för gamla och unga, gärna skrivna av kvinnor och gärna från Sverige, Storbritannien eller Frankrike. Reser också ofta till avlägsna platser med hjälp av böcker.

Visa alla inlägg av Linda →

4 svar på “De där sommarhusen

  1. Jag tyckte också väldigt mycket om Anna Fredrikssons Sommarhuset och började tänka på den igen när Moa Herngrens Syskonfedjen började valsa runt i de sociala kanalerna. Det var länge sen jag läste den och jag minns inte hur den slutade, men en stark känsla av orättvisa finns kvar. Kanske dags för en omläsning? Jag har tappat bort Anna Fredrikssons författarskap lite på senare år.

    Jag är inte uppväxt med sommarstuga (mer än nån hyrd en vecka här eller där), men kan verkligen förstå det dubbla i att umgås och omväxlande rå om och bråka med varandra. Det tar inte alltid fram det bästa i oss att leva tätt inpå varandra – vi har helt enkelt blivit bortskämda med utrymme i vår del av världen. Under pandemin fasade jag för att alla böcker som skulle komma ut åren efter den skulle vara klaustrofobiska romaner om folk som hade tvingats isolera sig tillsammans undan covid. Jag såg många skrikande tonåringar, sura partners och miljoner ”slutna rummet”-deckare för mitt inre, men lyckligtvis hade jag fel.

    1. Tänkte på det också när jag läste Syskonfejden, men minns Sommarhuset som mycket bättre! Fredriksson har skrivit spänning det senaste och jag gillade Minnesförlusten mycket.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.