av Jag fick för mig att det vore kul att se om ett par gamla filmer på temat arbete. De första två jag kom att tänka på var Working Girl och 9-5.
Working Girl hade svensk premiär 1989 är en riktigt 80-talsfest med frisyrer och kläder som är extra allt. I huvudrollen hittar vi Melanie Griffith som den smarta sekreteraren Tess som längtar efter att få en chans i investeringsbranschen. Hon har en skarp hjärna och har skaffat sig en ekonomiexamen, men har svårt att bli tagen på allvar i den väldigt mansdominerade affärsvärlden. När hon får en ny kvinnlig chef i Katharine Parker (Sigourney Weaver) hoppas hon på en förändring. Katharine verkar till en början väldigt stöttande och uppmuntrar Tess att dela med sig av sina idéer. Men när Tess av en händelse upptäcker att chefen försöker presentera en av Tess idéer som sin egen tar hon saken i egna händer. Tess söker upp den tilltänkta affärspartnern Jack Trainer (Harrisson Ford) och låtsas vara den som är ansvarig för att genomföra affären (och inte en sekreterare). Det hela underlättas av att hennes chef har brutit benet och Tess har tillgång till hennes hus och garderob. Det blir förvecklingar och missförstånd så klart. Kärleksintresse uppstår mellan Tess och Jack och bortsett från ett par unkna och fåniga kommentarer från Fords karaktär så tycker jag att filmen håller riktigt bra än. Temat att inte tas på allvar, att få slå sig fram och att ibland ta en vild chans om den kommer känns fortfarande aktuellt, även om inramningen av 80-talfrisyrer och axelvaddar får mig att fnissa.
Filmmusiken är riktigt bra, inte minst ledmotivet Let the River Run av Carly Simon. När jag besökte New York ville jag åka Staten Island-färjan bara på grund av musikvideon till den här filmen. Jag gillar också Joan Cusack i birollen som Tess bästa väninna. Småroller spelas av Alec Baldwin, Kevin Spacey och David Duchovny.
9-5 släpptes 1980, så jag borde kanske ha sett den först. Estetiken i denna är mer 70-tal än 80-tal, men det är kanske inte så konstig med tanke på att den kom så tidigt det årtiondet. Här har vi Jane Fonda, Lily Tomlin och Dolly Parton i huvudrollerna och de tar till drastiska metoder för att sätta dit sin otrevliga, sexistiska och fifflande chef Mr. Hart. Filmen har en del gemensamt med Working Girl på så sätt att kvinnorna är sekreterare och assistenter som aldrig får en chans i den mansdominerade affärsvärlden. De får också möjlighet att ändra på sin situation tack vare att chefen tillfälligt röjs ur vägen, men i den här fallet är det de själva som håller honom inlåst i väntan på bevis som ska sätta dit honom en gång för alla. Jag kommer inte håg vad jag tyckte om den här filmen första gången jag såg den, men nu är jag nära att stänga av för att den är så fånig. Karaktärerna är väldigt schablonartade och lätt hysteriska. Det händer så otroligt många konstiga saker att det med liknar en amatörteaterrevy med en massa ”springa och slå i dörrar”. Den har inte åldrats väl och frågan är om den ens var bra från början? Jo, men någon gång skrattar jag trots allt och filmens signaturmelodi står sig alldeles utmärkt fortfarande.
Bild: pexels.com
”Filmen har en del gemensamt med Working Girl” – tack för det! Jag har i åratal blivit hånad för att jag har svårt att hålla isär de här två. Gillar båda, men har inte sett någon av dem på länge, så det sägs med reservation.