Kulturkollo konfererar – Rapport från en skurhink

1969 vann Maja Ekelöv, en ensamstående fembarnsmor och städerska, en manustävling utlyst av Rabén & Sjögren och året efter kom hennes roman Rapport från en skurhink ut. Den fick stort genomslag redan när den kom och räknas nu till en av de klassiska skildringarna av livet för en lågavlönad, ensamstående kvinna under 60-talet. Som alltid när vi konfererar så pratar vi om hela boken, vill man undvika spoilers kring innehållet så ska man undvika att läsa vidare.

Anna: Alltså jag funderar på det här med klassiker, vad är det som gör en bok till en klassiker och på vilket sätt tycker ni andra att det här är en – eller kanske inte är en?

Annette: Det där tycker jag är väldigt intressant. Jag funderar en hel del på det när det gäller klassikerhylla på bibliotek exempelvis. Skillnaden mellan klassiker och modern klassiker är ju också något som kan diskuteras. En roman som vi nu anser vara en modern klassiker kanske inte riktigt håller måttet för att i längden kallas för klassiker?

Carina: Jag känner så mycket med Maja när jag läser hennes anteckningar! Hon känns så ensam på något sätt. Så medveten och engagerad i världshändelserna men hon har inte så många att prata med. Jag fick googla en hel del historiska händelser när jag läste och funderade lite på hur mycket av det som händer idag som kommer att anses viktigt nog att lyftas i framtida historieskrivning. För visst är det så, att historien inte riktigt syns när man är mitt i den? Det behöver gå lite tid för att man ska se de utmärkande dragen. Det tänker jag också är anledningen till att böcker som kom i slutet av 1900-talet absolut kan kallas moderna klassiker, men att vi behöver vänta lite till för att se vilka av dem som sen blir ”riktiga” klassiker.

Linda: Jag har inte läst någon bok som liknar den här och kanske är det den största anledningen till att boken blivit en klassiker. Den berättar om ett liv som på många sätt är vanligt, men också unikt. Att den är skriven som en dagbok gör att det nästan känns som att jag tjuvkikar in i någons liv.

Anna: Jag tyckte mycket om den närhet som dagboksformen ger. Man får följa med i vardagen och stort och smått blandas, erkänner att jag inte riktigt känner till alla händelser som refereras till men samtidigt är det lite spännande då det faktiskt utspelar sig just de åren när jag själv var litet barn. Som så ofta när jag läser skildringar från den tiden så får jag lust att fråga mina nära släktingar hur deras liv var, min moster arbetade just den tiden på syfabrik. Det har jag då aldrig frågat henne om!

Annette: Delarna där det beskrivs hur de var ute i skogen och plockade bär och svamp, och när de var ute på skidturer tycker jag kändes så varma och härliga. Jag håller med om att man blir nyfiken på hur äldre släktingars liv såg ut. Jag ångrar att jag inte pratade med exempelvis min mormor och min mammas farmor mer.

Ulrica: Jag hade lite svårt för anteckningsformen eller dagboksformen först. Det kändes fragmentariskt och det tog ett tag att komma in i berättarstilen och vänja sig vid blandningen av högt och lågt. Senare kom jag att uppskatta just den blandningen nästan allra mest. Det är en väldigt rak skildring, både av arbetslivet och av hennes känslor och tankar kring alltifrån moderskap, litteratur och politik.

Linda: Arbetarskildringen är fin och ärligheten i Ekelöfs beskrivning av sin situation, inte minst ekonomiskt, berör mig. Det är inte så länge sedan hon skrev sin dagbok, men det känns verkligen som en helt annan värld. Mina favoritdelar var nog ändå de som handlade om litteratur och världspolitik. Kultur och bildning är så centralt i Ekelöfs liv och ibland känner jag att det är en del av ett samhälle som vi tappat bort.

Annette: Jag blir så imponerad av att Ekelöf är så otroligt väl insatt i alla världshändelser och dessutom så politiskt medveten. Jag känner att jag verkligen ligger i lä där. Man undrar hur hon orkar hänga med i nyheterna efter hennes långa och tuffa arbetsdagar. Hon går inte bara och lägger sig när hon kommer hem, utan hon lyssnar och tittar på nyheterna, läser, städar och lagar mat. Att hon sedan dessutom läser kvällskurser gör att man undrar hur i hela friden hon hann och orkade med allt.

Ulrica: Ja, jag blir också väldigt imponerad. Hennes sug efter kunskap och bildning är så stort och så även hennes intresse för omvärlden. Om Ekelöf lider av bildningskomplex, så känner jag allmänbildningskomplex när jag läser hur bra hon är på att hålla koll.

Hanna: Hon kommer väl från en akademisk familj? Jag tror att det är därifrån hon har fått sitt bildningskomplex.

Linda: Inte akademisk i betydelsen högutbildad. Vad jag förstår hade ingen av föräldrarna någon formell utbildning, men hennes far studerade på fritiden precis som hans dotter sedan skulle göra. Vad han jobbade med varierar mellan källorna, men någon form av kamrer eller bokhållare verkar han ha varit. Ekelöf gick bara folkskola och började sedan arbeta. Därefter kombinerade hon jobb och studier. Jag skulle inte kalla det bildningskomplex, snarare ett bildningsideal där drömmen om att få studera istället för att städa är stark. Så kunde hon också försörja sig på sitt författarskap under sista delen av livet.

Anna: Jag har torkat nog många golv av Nina van den Brink är en biografi om Maja Ekelöfs liv, den vann Augustpriset 2022. Är det någon som läst? Ett kort reportage som lockade mig hörde jag här och kanske blir den läst i sommar.

Annette: Jag har inte läst den men blir också väldigt sugen på att läsa. Jag blir nyfiken på hur Ekelöfs liv såg ut efter det att boken kom ut.

Hanna: Jag vill hemskt gärna läsa den och tänker också att det skulle kunna bli en sommarläsning.

Carina: Jag tycker också att det var så fint att läsa om hennes kärlek till böcker, bibliotek och läsande i allmänhet. ”Sån välsignelse det är att vi får låna böcker gratis på biblioteken… Så länge man har seende ögon, och så länge det finns böcker kan man bota alla slags depressioner tror jag.”

Ulrica: Ja, men verkligen! Det genomsyrar boken och hela hennes liv. Jag som sällan markerat text i en bok sparade flera bokmärken på sidor där författaren säger kloka och vackra saker om böcker. Det citatet du valt här ovan, Carina, var ett av dem. Ett annat som jag tyckte mycket om var detta: ”Tänk om jag kunde beskriva alla fina upplevelser jag haft och har av den litteratur jag läser. […] Egentligen har ingen författare gått mig likgiltig förbi […]. Varje författare liksom varje människa man möter har något att ge.”

Carina: Det gör lite ont att läsa om det stora ansvar för världens alla problem hon lägger på sina värkande axlar. Hon läser på om allt hon är nyfiken på och intresserad av, ser TV och hör radio om politik och samhällsfrågor och verkar må ganska dåligt av det stora världssamvetet. Det är jobbigt att läsa att hon verkar ge sig själv dåligt samvete när hon har roligt eller har ett lättsamt samtal. ”Idag har det varit en så händelserik dag att jag totalt glömt Vietnam-kriget, flyktingproblemen och arbetslösheten. Där ser man hur farligt det är att vara med om nåt roligt.”

Hanna: Är det inte ganska uppenbart att hon är deprimerad? Den typen av ansvar för världshändelser känns inte helt sund och jag tycker att hela hennes sätt att förhålla sig till världen känns som att hon verkligen inte mår bra.

Ulrica: Kan inte låta bli att lyfta ytterligare ett fint citat ur boken: ”Såna böcker som jag lånat ut går jag och längtar efter fast jag har läst dem. Jag blir så glad när de står i mitt rum igen. De är det finaste sällskap jag någonsin haft.”