av Jag inser att alla yrken har sina intensiva perioder, men den här tiden på våren när allt ska knytas ihop och betyg ska sättas är helt vansinnig. Mycket handlar det om att jag inte kan kontrollera allt och att den myndighetsutövning som betyg är påverkar unga människors framtid. Eftersom jag undervisar i svenska betyder ett F i en av mina kurser att personen inte får en gymnasieexamen. Det är en tuff situation som alla självklart vill undvika och ändå uppstår den varje år för i alla fall någon blivande student. I dagarna får jag och alla andra lärare lite extra lön för mödan. Våra 45-timmarsveckor byts ut mot en längre, sammanhängande semester och det skrivbord som jag städat kommer att se likadant ut i augusti som när jag lämnar det. Det mina vänner är en lyx som få andra yrken har.
Alla har gått i skolan och alla har någon relation till lärare, bra och dåliga. Det betyder att jag många gånger har fått lyssna till anekdoter av olika slag om märkliga saker lärare gjort, troligen förändrade över tid när minnet skruvats några varv. Lärarskildringarna i kulturen är många, från ytterligheterna som är den sadistiska läraren som älskar att straffa sina elever, till superläraren som förändrar sina elevers liv med sitt engagemang.
Sinnebilden för den karismatiske läraren är utan tvekan John Keating i klassikern Döda poeters sällskap. Någonstans tror jag att alla som blir lärare vill vara i alla fall lite av den där förebilder som förändrar elevernas syn både på ämnet och på livet. Den som får dem att våga mer och att söka kunskap även utanför klassrummet. För Mr. Keating är både ämnet och eleverna viktiga, kanske är relationen nästan viktigare än litteraturen, men viktigast är att eleverna blir ett med ordet och bildningen.
En lärare som bara fokuserar på innehållet i undervisningen och mest ser eleverna som störande moment är Paul Hunham i The Holdovers. Han absolut älskar antikens historia och förstår inte att alla andra inte tycker likadant. Han lyckas få in någon koppling till romarriket i varje samtal och är struntar totalt i att ingen annan finner det ens en bråkdel så fascinerande som han själv gör. Ett tydligt exempel på att det inte räcker med ämneskunskaper för att bli en bra lärare, samtidigt som jag inser att jag har lite av Mr. Hunham i mig. Det är lite svårt för mig att förstå att alla kanske inte älskar alla mina boktips, hur osannolikt det än känns.
Många av de stereotyper av lärare som finns samlas på Abbott Elementary i serien med samma namn. Huvudpersonen Janine Teagues spelas av Quinta Brunson, som också skapat serien. Hon är ung och engagerad med en dröm om att förändra livet för sina elever, som självklart kommer att älska henne allihop. Det finns inga gränser för hur mycket tid hon lägger på sitt jobb. I kontrast till henne står Gregory Eddie (spelad av Tyler James Williams) som hamnat i yrket av en slump och inte alls är speciellt engagerad. Helst hade han velat vara rektor, för då hade han i alla fall haft lite makt. Lärare är ingenting han ser sig som, men motvilligt inser han att eleverna faktiskt behöver honom.
Relationen mellan en elev och en lärare är inte jämlik. Det handlar dels om ålder, men också om att det finns en mästare-lärling-aspekt i relationen. När Tsukiko möter sin gamla lärare som vuxen är relationen både sig lik och förändrad. Läraren i japanska, som hon kallar Sensei (magistern) blir en äldre förebild, en pappagestalt och faktiskt också en vän. Boken heter Senseis portfölj och är skriven av Hiromi Kawakami. Kanske förstärks det ojämlika maktförhållandet av att boken utspelar sig i Japan, men visst är det så även här att du krymper när du träffar en lärare och blir barn eller ungdom igen.
Risken är att du inte bara formar en lärarroll och att du inte bara är lärare på jobbet. Jag kan till exempel lova dig att många av de vuxna som säger till ungdomar på stan eller i lokaltrafiken är lärare. Det är en reflex som är svår att stå emot och ibland inser jag efteråt att det kanske inte är så smart. Baksidan av att göra lärarrollen till hela din person är att det blir otroligt tomt när du inte arbetar längre. Det var en av de saker som kanske berörde mig mest i filmen Den sista resan, där Filip Hammars pappa Lars helt verkar ha gett upp om livet. Allt handlar självklart inte om att han inte jobbar som lärare längre, men det är ändå tydligt hur mycket han varit ett med sitt yrke. Det blir å andra sidan också tydligt hur mycket han betytt för många av sina elever och visst är det något jag önskar. Självklart vill jag göra skillnad och skapa något slags avtryck. Det är därför jag sparar alla kort och brev jag fått av gamla elever. Många är de dagar då de behövs.
Men nu är det fullt fokus på ledighet och läsning av alla böcker som jag ska tipsa mina elever (och alla andra) om i höst.
