av Mitt drömyrke var länge journalist. Helst sportjournalist. Men sedan ville livet annorlunda och när jag inte kom in på journalisthögskolan, valde jag statsvetenskap och efter det gick jag in i politiken. Jag valde därmed en annan väg, en väg jag kände mig nöjd med. Vid en ålder av 45 år fick jag dock möjligheten att prova på det journalistiska yrket och i ett och ett halvt år har det varit min försäljning.
Som bokbloggare kan man kanske säga att jag har lajvat kulturjournalist i 15 år och länge tyckte jag att det räckte så. Nu skriver jag hela dagarna, helgerna och kvällarna. Det är långt ifrån säkert att jag kommer att orka hålla på så ett längre tag, men nu gör jag det och jag älskar det.
Den här månaden är arbete tema på Kulturkollo och när jag går till mitt eget arbete så drar jag mig till minnes vad min mamma en gång sa. ”Det finns ingen yrkesgrupp som framställs så negativt i populärkulturen som journalister.” Det är kanske inte helt sant, men det ligger en hel del i det. Ser du en mainstreamdeckare på TV är det inte ovanligt att journalister flockasutanför offrets bostad och ställer oetiska frågor. Sådant förekommer såklart i verkligheten också, men det är ju knappast hela bilden.
Jag vill därför i detta inlägg hylla journalisten, som ju allt som oftast bara gör sitt jobb, genom att berätta om några fina skildringar av journalister i litteraturen. Jag börjar med den bok som ligger mig allra närmast om hjärtat.
Pennskaftet av Elin Wägner är en av mina absolut favoritböcker. Den handlar om en journalist – ett pennskaft – och hennes kamp för att bli erkänd i sitt yrke, för rösträtt och för rätten att älska hur hon vill och inte vara bunden till ett äktenskap.
Den stora utställningen av Marie Hermansson är en fin bok om en journalist som träffar en polis på jubileumsutställningen på Liseberg 1923. Nu fick jag veta att det är en serie och att det har kommit fler böcker så jag ska absolut läsa fler.
Kicki Sehlstedt skriver trevliga deckare med journalisten Aida i centrum. Hon hamnar i de mest spektakulära fallen och tar hjälp av sin märkliga vän, en kvinnlig ungefärlig motsvarighet till Leif GW Persson.
Min favoritjournalist i spänningsromaner är Vera i Sly, Skred och Skinn av Sara Strömberg. En riktigt motvalls kxxring som okonventionellt löser brott i de jämtländska fjällen.
Ja, Vera är cool!
Jag tänkte också länge att jag skulle bli journalist och gjorde min prao på en tidning i åttan. Men så kom jag på att jag inte gillar att ringa upp folk och så var det med den drömmen 😉
Jag drömde också om att bli journalist, men skulle helt ärligt vara en kass frilansare och en lika kass reporter.
Ja, journalister framställs ofta som negativa, men i deckare är det ju inte sällan en journalist som är huvudkaraktär och hjälte. Genom sitt yrke kan de leta sig fram i register och information och de kan ofta hitta på en anledning att ställa frågor till nästan vem de vill. Anna nämner Sara Strömbergs Vera, men vi får ju heller inte glömma Liza Marklunds Annika. Hon är kanske inte så supersympatisk alltid, men hon har verkligen påverkat den svenska deckarscenen de senaste årtiondena.