av Ett av de länder i Europa jag skulle vilja besöka fler gånger är Österrike. Vi har bilat igenom landet rätt många gånger och övernattat i Wien och Bad Gastein, och varje gång det österrikiska landskapet svischar förbi utanför bilrutan förundras jag över hur vackert det är. Lite överdrivet skulle jag vilja beskriva känslan att åka genom Österrike med siktet inställt på något land längre söderut, som att man åker in i en helt annan zon. Vilket man ju i och för sig gör, men det är så påtagligt när man reser igenom grönska och berg för att sedan hamna i ett medelhavsklimat med en helt annan värme och torka. Från femtio nyanser av grönt till att mötas av lappar om att spara på vattnet.
Inte helt osökt får den där osynliga gränsen mig att tänka på Väggen av Marlene Haushofer (1920-1970). Haushofer är en österrikisk författare, och Väggen som är hennes mest kända titel kom ut 1963. Det har skrivits spaltmetrar om Väggen, där det diskuteras om romanen handlar om en faktiskt glaskupol, om den ska klassas som en science fiction-roman, eller om det kanske är resultatet av ett kärnvapenkrig. Det spekuleras också i om det är så att kvinnan i boken får ett nervöst sammanbrott och att handlingen kanske är helt metaforisk och/eller utspelar sig helt inne i kvinnans huvud.
Det har tidigare konfererats om boken här på Kulturkollo i ett inlägg som du hittar här. Det här en bok som jag tipsar om ganska ofta som bibliotekarie, och ganska ofta kommer personer som lånat boken tillbaka och berättar vad de tyckte, och även om inte alla gillar den lika mycket som jag gör, så är det någonting i boken som engagerar läsaren tillräckligt mycket för att vilja prata om den. Vad handlar den om då, kan man ju undra om man inte hört talas om den tidigare?
Lite kort om handlingen: Romanen börjar med att en kvinna besöker släktingar i deras stuga någonstans i Alperna. När släktingarna ska gå ner till byn för en bit mat på kvällen väljer vår namnlösa kvinna att stanna kvar hemma. När paret inte har återvänt morgonen därpå går kvinnan mot byn för att ta reda på vad som hänt och hon blir då stoppad av en glasvägg som plötsligt dyker upp. Hon kan inte ta sig igenom och hon kan inte ta sig runt. På andra sidan glasväggen ser hon döda och förstenade människor och djur.
Så småningom får kvinnan sällskap av en hund, en ko med sin kalv och två katter. Djur som hon solidariskt delar maten med. Hon lär sig leva enkelt på vad naturen ger. Tidigt i boken får vi reda på att någonting hemskt kommer att hända, men inte när och inte hur. Haushofer presenterar också tidigt i boken ett hot som vi vet existerar men vi vet inte formen på det. Handlingen förs framåt genom kvinnans anteckningar.
Första gången jag läste boken så trodde jag nog att det skett någon sorts kärnvapenolycka, och att glasväggen nog egentligen inte fanns, men att kvinnan valde att stanna nära stugan och inte bege sig iväg på grund av risken att utsättas för strålning. Andra gången jag läste boken kände jag mig inte alls lika säker på att det är så det ligger till. Då kändes det mer som att det mesta utspelar sig i kvinnans huvud. Vad som än var meningen med boken, vad än Haushofer tänkte att läsaren skulle tro, så är det här fantastisk och engagerande läsning och jag hoppas att Väggen kommer att fortsätta läsas i många år, och att människor ska fortsätta diskutera handlingen och vad man tror egentligen händer. Själv blir jag väldigt sugen på att läsa om Väggen en tredje (eller blir det kanske fjärde?) gång och att sedan bokcirkla om boken.
Bild: Pixabay
