av När första säsongen av Emily in Paris släpptes på Netflix 2020 upprördes många fransmän över den stereotypa bild serien gav av dem. Fransk stil är enligt Emily, en randig tröja, en basker och självklart en baguette under armen. Det drivs också med de långa vinluncherna, irritationen över att andra inte kan franska och oviljan att tala engelska. Fransmän framställs som lata och ganska så arroganta, medan den amerikanska Emily kommer in som en frisk fläkt och försöker vinna allas gillande med sin charm. Till och med den franska ambassadören i Sverige uttalade sig och kritiserar de fördomsfulla stereotyperna i serien. Samtidigt menar han att de tär stereotyper som fransmännen älskar att hata. Lite får de också skylla sig själva kan jag tycka, när filmer som Amélie från Montmartre vimlar av precis lika många franska stereotyper. Att driva med sig själv ses kanske som mindre problematiskt än när andra gör det.
Visst är Emily in Paris en serie full av klichéer, men att de skulle driva mest med fransmän håller jag inte med om. Istället tycker jag att den mest av allt driver med amerikaner och porträtterar dem som både naiva och otrevliga. En rätt ovanlig kombination. De flesta karaktärerna är karikatyrer och någon djup kritikerfavorit kommer serien aldrig att bli. Det är inte heller syftet. Så vad är det som lockar? Egentligen borde ingenting alls locka mig, då mycket av serien kretsar kring mode och reklam, två saker jag är helt ointresserad av. Jag charmas trots detta av Lily Collins som spelar Emily och tycker att hennes naiva snällhet är rätt uppfriskande. Ännu roligare är hennes kollegor Luc och Julien, som är otroligt stereotypa och lika underhållande.
Fördomar är självklart inte bra, men ibland behöver vi få driva med varandra. Jag såg nyss den svenska serien Allt och Eva där de danska karaktärerna drev en hel del med oss svenskar, som de menade är stela, fega och likriktade. En ganska korrekt iakttagelse på många sätt, om än också fördomsfull. Vi måste få driva med varandra, även om det självklart finns en gräns för när det roliga bara blir elakt. Den gränsen tycker jag inte att Emily in Paris går över. Dessutom lyckades de driva med i stort sett alla och kanske är det då det blir roligt på riktigt. Vi gillar ju alla dessutom mer att skratta åt andra, än att bli skämtade med själva.
I augusti kommer fjärde säsongen av Emily in Paris och jag vet att jag kommer att se den, irritera mig, sucka, men också skratta åt allt knäppt som händer. Det ser jag fram emot.
Photo by Chris Karidis on Unsplash
