av ”A meditation on hope and disappointment, Kairos poses complex questions about freedom, loyalty, love and power.”
Så beskrev juryn för The International Booker Prize romanen Kairos av Jenny Erpenbeck. Jag har läst boken i svensk översättning av Ulrika Wallenström och det är en härlig läsupplevelse för den som tar sig tid.
För Katharina är dagen då känslan av att tiden har samordnat sig i ett gyllene ögonblick den när hon springer efter en buss, hoppar på med exakt rätt växel i handen och möter Hans. Det är i mitten av 80-talet, de bor båda i Öst-berlin och hon är 19, han är 52 och gift. Mötet leder till en passionerad kärleksaffär, Mozarts Eine Kleine Nachtmusik blir deras soundtrack. Relationen som till en början är härlig blir ganska snart både besvärlig och förfärlig. Det som börjar i lekfullhet och passion vänds snart till kontroll och ett eskalerande våld. De är helt olika generationer och deras erfarenhet av att leva i den slutna värld som Öst-berlin är har påverkat deras sätt att tänka och leva.
När romanen börjar så är det nutid och Katharina nås av besked om Hans död, hon sviker sitt löfte om att gå på hans begravning och med den handlingen så kanske hon äntligen kan bli fri från den boja som han haft på henne sedan deras första möte. Hon högtidlighåller hans begravningsdag genom att välja ut tre stycken som varit viktiga för dem. Det blir Bach, Mozart och Chopin. Efter ett par veckor blir två kartonger levererade till Katharinas dörr och hon tar sig samman och börjar packa upp dem. Hon går igenom deras brev, anteckningar och inspelningar som Hans gjort. Hon söker också i arkiv och inser att det som hon vetat om sin förre älskare inte var hela berättelsen. Genom hela romanen strömmar musik och den hjälper henne att komma ihåg alla delar av deras destruktiva förhållande, också de vackra.
Kairos är en långsamt berättad roman som bjuder in till många egna reflektioner över tiden och lojaliteten till en kärlek som inte upphör, på sätt och vis så koncentreras det hela i den slutna värld som DDR är och när yttervärlden kan närma sig och muren faller så förändras spelreglerna. När Katharina, många år senare, packar upp kartongerna är det i en annan värld är den som de en gång levde i minnena blir krassare i nutidens ljus.
En annan roman som utspelar sig nästan i samma tid är Eugen Ruges Den tid då ljuset avtar. Jag skrev om den 2017 att:
Det är europeisk historia som man får ta del av i den här mycket välskrivna och intressanta boken. Vi möter fyra generationer: Wilhelm, hans son Kurt som är historiker och gift med en rysk kvinna han träffat i arbetsläger, deras son Alexander som växer upp i slutet av den kommunistiska eran och i sin tur hans son Markus som blir vuxen i ett enat Tyskland. Det är fyra livsöden som indirekt skildrar ett lands historia, hela östeuropas historia och Ruge lyckas att berätta på ett sätt som gör det både spännande, angeläget och gripande.
hämtat från Och dagarna går …
Judith Schalansky är ytterligare en författare jag kommer att tänka på när jag läser Erpenbeck. Jag glömmer aldrig när vi 2013 av en slump hamnade på hennes samtal på Louisiana Literature där hon berättade om sin långvariga fascination för kartböcker som blivit till den mycket speciella boken Atlas över avlägsna öar – Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka. I kartböckerna kunde hon under långa och tråkiga söndagseftermiddagar i Östtyskland resa i fantasin och i atlasen rymdes hela världen. Hennes ord om att kartor är poesi och att kartböcker borde stå i hyllan bredvid diktsamlingarna glömmer jag aldrig. Hennes bok är ett praktverk som förtjänar att stå i varje hylla!
