av Uttrycket ”att läsa är att resa” stämmer verkligen, men det finns ju annan kultur som kan få dig att förflyttas från den plats du befinner dig ut i Europa. Dagens inlägg handlar om film och tv-serier som låter dig besöka andra länder.
Vi börjar i vårt grannland i väster, där den fantastiska serien SKAM gjorde att alla snackade låtsasnorska för några år sedan. Nu finns alla fyra säsongerna på svtplay och jag är riktigt sugen på att se om den. Visst är det så att jag inte tillhör målgruppen, men det struntar jag i. Serien har spritt sig över Europa och ett tag verkade alla länder göra sin version. Vi har SKAM France till exempel, liksom SKAM España och SKAM Deutschland. Alla versioner finns på urplay och alla språklärare jublar säkert. Själv har jag inte sett någon av dem. Just att se versioner av samma serie känns inte så kul. Jag började till exempel se den italienska versionen av den danska serien Hjem til jul som heter Odio il Natale (Jag hatar julen) och det kändes bara märkligt. Kanske får jag ge den en ny chans när julen närmar sig.
I den norska serien Pørni känner jag kanske inte igen mig helt, men jag absolut älskar att följa den ensamstående mamman Pørni och hennes barn. Just relationen mellan föräldrar och barn tycker jag verkligen om, även den mellan Pørni och hennes pappa, som i första avsnittet kommer ut som ”homofil”. Det är härligt frispråkigt och på samma gång öppet och ganska gammaldags i norska serier. I serien Exit möter vi istället för en trevlig socialtjänstanställd kvinna några riktiga ärkeas till män. Baserad på sanna historier, sägs det och de superrika vännerna lever för sex och droger mer än något annat. Jag har några avsnitt av den sista säsongen kvar och behövde ta en paus, då allt är så otroligt otrevligt. Är det här en sann bild av Norge, det är det troligen lika mycket som SKAM eller Pørni är det om än mindre vanlig, för hur många superrika as som helst kan det väl ändå inte finnas?
Jag har aldrig varit på Irland, men den bild jag fått av landet via olika kulturella verk är att det är lite gråare och fattigare än storebror Storbritannien, men också lite roligare. Humorn är vassare, alkoholen flödar ännu mer och ingen håller inne med vad de tycker. När The Commitments kom som film 1991 lärde vi oss att irländarna är Europas svarta befolkning, de som har soul. Boken av Roddy Doyle, som Alan Parkers film bygger på, är minst lika bra men det som lyfter filmen är utan tvekan musiken. Nordirland är förvisso en del av Storbritannien, men porträtteras ofta som mer likt Irland än något annat land. Derry girls utspelar sig under The Troubles och visar en hård tid för ett utsatt land. Mycket svart humor och en hel del allvar. Det nutida Irland är på många sätt något annat. Tv-serier baserade på Sally Rooneys böcker visar ett land där klasskillnaderna fortfarande är stora, men där det finns lite mer framtidshopp, något fler möjligheter och färre olagliga aborter. I såväl Normala människor som Conversations with friends åker de till och med på semester till Medelhavet.
Jag hade önskat att britterna var lika gulliga som alla är i Heartstopper, där alla får vara precis som de vill och blir accepterade ändå. Men sen finns ju Ken Loach och han ger en helt annan bild av främst England. Det är ruffigt, fattigt, hemskt och dessutom regnigt. En av mina favoriter bland hans filmer är Looking for Eric, som handlar om en man som använder fotbollsspelaren Eric Cantona som psykolog. Svärta och humor i en fin kombination, som så ofta när det gäller Loach. Annars har vi väl mest lärt oss att britter är lite småflummiga, kanske nördiga och så dricker de en massa öl. En serie som har många år på nacken, men är något av det mest brittiska man kan tänka sig är This Life som sändes i två säsonger 1996-1997. Som jag älskade den.
Britter i utlandet som driver hotell handlar både Hotell Portofino och Enkel resa till Korfu om. Den förstnämnda utspelar sig i en fiktiv by i Italien och tar sin börjar 1926. Här lär vi oss hur engelsmännen är. Lite buffliga, en aning överlägsna, väldigt hemmakära trots att de är utomlands och har svårt att se vitsen med att tala något annat än engelska. Alla andra är också lite otrevliga och kanske till och med lite mindre värda, i detta fallet är det ägarinnan Bella Ainsworth som verkligen får kämpa för att få ekonomin att gå runt och för att bli accepterad av lokalbefolkningen. Enkel resa till Korfu heter The Durrells på originalspråk och handlar om familjen med samma namn som flyttar till Korfu 1935. Serien är löst baserad på Gerald Durrells självbiografiska bok My Family and Other Animals och är mycket charmig.
Efter att ha sett för många polisserier har jag tröttnat lite på dem. Annars är danskarna bra på sådana. Allt från klassiker Mordkommissionen, kanske den bästa polisserien någonsin, till nyare Morden i Helsingör. Där spelar Peter Mygind huvudrollen och han är en stor favorit sedan jag såg Nikolaj & Julie som sändes 2002-2003. Sedan är det ju språket. Jag absolut älskar danska och önskar att jag både kunde förstå och prata språket, men så ser inte verkligheten ut. Det svåra med att se serier på andra språk än svenska, norska och engelska är att det kräver koncentration på en helt annan nivå. Det går inte att se en serie på finska eller franska med ett halvt öga och samtidigt hänga med i vad som händer. Kanske är det därför jag ännu inte sett färdigt den finska serien Hormoner! som ändå verkar riktigt rolig. Den finns på svtplay ett tag till och jag vill ju veta hur det går för Elena och Patrik. De har liksom inte lyckan i sig, men kanske kan de ändå hitta den tillsammans.
Jag önskar att jag kunde franska, men jag förstår bara några ord. Ändå är jag en riktig frankofil och tycker om att se fransk film, men även några tv-serier har slunkit ner. Det är lätt att tro att alla fransmän är små och söta som Amélie från Montmartre eller galet charmiga som assistenten Driss i En oväntad vänskap. Egentligen är det kanske Omar Sy som porträtterar den perfekte och charmige fransmannen, något han fortsatt med i serien Lupin. Olivier Nakache och Éric Toledano som gjorde En oväntad vänskap har också gjort filmen Ett tufft år som jag såg under Filmfestivalen i Göteborg tidigare i år. Där förstärks bilden av fransmän som charmiga, men inte alltid sådana som man kan lita på. Vi får följa två luriga herrar som nästlar sig in i miljörörelsen, utan att vara det minsta intresserade av kampen.
En annan fransk filmskapare som jag uppskattar är Robert Guédiguian som gjort en rad bra filmer. En av de första jag såg var Marius och Jeanette, också den på Göteborg Filmfestival. Den utspelar sig, som så många andra av Guédiguians filmer i de ruffiga kvarteren i Marseille och jag minns fortfarande en scen där en av kvinnorna i området där huvudpersonen Jeanette bor kastar ut sin man för att han funderar på att rösta på Front National, som numera heter Rassemblement National. Senaste filmen kom 2023 och heter Et la fête continue! (Drömmen lever vidare) och som vanligt spelar hans fru Ariane Ascaride huvudrollen. Även Jean-Pierre Darroussin har en större roll, vilket han ofta har i Guédiguians filmer. Han är annars kanske mest känd för att ha spelat Henri Duflot i serien Falsk identitet.
Spanien förknippar jag med La Casa de Papel. En serie som de två första säsongerna var något av det mest briljanta jag sett. De borde kanske stannat där, men efter ett par lite sämre säsonger tyckte jag att den fick en värdig avslutning. Däremot har jag inte sett spin-off-serien Berlin. Mina favoriter var alltid Nairobi, Lisboa och El Professor, men Berlin växte, det gjorde han. Annars har jag sett ganska lite spanskt. Jag försökte mig på Elitskolan, där Miguel Herrán var med inledningsvis, men fastnade aldrig riktigt.
Vilka filmer och serier från länder i Europa vill du tipsa om? Det finns självklart hur många som helst att välja bland.
