av När jag var kanske tio eller elva år så hörde jag på skolgården att en tjej i min klass brukade bila med hela familjen till Italien varje sommar. När sommarlovet började så lassade man in hela familjen på två vuxna och tre barn och styrde kosan mot Riccione, strax utanför Rimini. Där stannade de sedan (som jag minns det) i stort sett hela sommarlovet.
Jag var på riktigt i chock när jag hörde talas om detta helt makalösa beteende. Köra hela vägen till Italien? Gick det ens att göra det? Hur lång tid tog det? Hur hittar man? Frågorna var många och de förblev obesvarade. Jag ville ju inte vara den som visade att jag inte haft en aning om att det var möjligt att bila så långt. (Det konstiga är att jag under den här perioden hade släktingar som bodde i Iran och bilade hem till Sverige på somrarna, och det tyckte jag tydligen inte var så himla märkvärdigt.)
Ända sedan den där dagen på skolgården så tänkte jag att jag en dag ska bila ner i Europa. Tågluff blev det ju, och en del charterresor och besök hos släktingar i England. Ett tag jobbade jag i London. Men det dröjde ända tills 2007, när våra barn var sex och tio år gamla, innan jag bilade ner i Europa med min egen familj. Jag kommer aldrig glömma den känslan, när vi satte oss i bilen strax utanför Göteborg och började köra söderut.
Efter den där första gången har vi bilat ner i Europa ganska många gånger, främst till Kroatien, men den där första gången kändes det helt hisnande. Bilen var fullpackad och vi hade inte bokat in några övernattningar någonstans. Vi bara satte oss och körde och tänkte att det löser sig säkert, vilket det också gjorde. En del dagar fick vi leta ett tag innan vi hittade någonstans att bo, men till slut hittade vi alltid något fint ställe att ta in på. Det är nog bland det bästa jag vet. Att sitta i bilen (helst på passagerarsidan) och titta ut på landskap och länder man far igenom. Kolla lite på kartan för att se ungefär var man befinner sig.
Det var första gången våra barn var på solsemester och jag minns när vi stannade någonstans i Italien vid en vägkrog och hettan som slog emot oss när vi öppnade bildörren. Första stoppet där det verkligen kändes att vi var en bra bit från Sverige. Med AC i bilen så märks ju värmen inte särskilt mycket så länge man kör. Jag vill gärna tro att de där resorna har betytt en del för våra barn, att man lär sig en del helt omedvetet om andra kulturer, seder och bruk genom att hamna på olika platser i olika länder. Besöka kyrkor, museum och amfiteatrar, testa nya maträtter och lyssna till olika språk.
Kanske kommer mina barn att åka på bilsemestrar ut i Europa med sina egna familjer eller vänner. Eller kanske inte. Vid ett tillfälle vet jag att sonen, den gången kanske 12 år, såg rätt matt ut när vi under en frukost pratade om att besöka ett eller ett par ställen till innan vi skulle börja köra hemåt igen. Då tyckte han att det faktiskt räckte och att vi skulle börja åka på charterresor som alla andra.
Bild: Pixabay
