av Sedan jag började skissa på det här inlägget har jag haft en och samma låt snurrandes i huvudet. Det är Tomas Ledin som sjunger om att åka genom ett regnigt Europa och kyssas ibland. Jag gillar varken Ledin eller regn, men beskrivningen av en bilresa genom Europa väcker nostalgiska minnen. De semestrar jag gjorde med min familj när jag var barn var just bilsemestrar genom ett Europa som tydligt förändrats. När vi på 80-talet var i Tjeckoslovakien och Ungern var det verkligen som att besöka en helt annan värld. Både 1983 och 1985 var slutdestinationen Jugoslavien och jag vet att mina föräldrar pratade med människor där, i nuvarande Slovenien och Kroatien, som trodde att det snart skulle bli stora problem att hålla ihop landet. Den sista bilsemestern jag gjorde med mina föräldrar och min syster var 1990, då vi åkte genom västra Europa med slutdestination Costa Brava. Spanien är fortfarande det land jag åker till oftast, då semestern de senaste åren tillbringats i Fuengirola utanför Malaga. I övrigt är min längtan efter att resa till Storbritannien ständig och jag hade gärna åkt tillbaka till Frankrike eller för den delen återupptäckt det land som jag bara besökt när det hette Jugoslavien. Det var ett tag sedan. Att besöka Irland är också en dröm. Där har jag aldrig varit.
En annan person som ser sin barndoms bilsemestrar genom ett lite rosaskimrande filter är Filip Hammar. I filmen Den sista resan planerar han att ta med sin far Lars på en resa till Frankrike. Precis en sådan resa som de gjorde när Filip var barn. Nostalgin väcks hos mig redan från början och jag förstår Filips längtan efter att lyfta sin pappa ur depressionen och få honom att hitta livsglädjen igen. Kanske underskattar han hur svårt det kommer att bli, men jag imponeras av drivet och trots att resan verkligen börjar i moll så blir det ganska bra till slut. Att använda resor för att fly vardagen är det inte bara Filip Hammar som gör. Under någon eller några veckor motas vardagen bort och allt blir lättare att hantera. Förutsatt då att relationerna håller och inte blir värre av att alla inblandade måste befinna sig på samma plats.
Resor kan också fungera som en flykt. I den grafiska romanen Drömmen om Europa ger sig författaren Fabian Göransson ut på en resa genom Europa, en resa som mestadels går med tåg. Fabians äktenskap är på upphällning och ett syfte med resan, kanske det primära, är att glömma den ensamhet som kanske kommer. Han lämnar Stockholm i juli 2018 och under större delen av resan har Fabian sällskap av sin vän Daniel. De reser i ett Europa som präglats av migration och främlingsfientlighet, ibland tillsammans och ibland väljer de olika vägar. Vi bjuds på en reseskildring, men också en rad reflektioner kring vad Europa har blivit, inte minst de östra delarna där extrema partier får allt större inflytande. Sedan Göransson publicerat sin bok har det knappast blivit bättre. Istället har dessa partier börjat växa även i väst.
Om Fabian Göransson flyr ett dåligt äktenskap, försöker Douglas i David Nicholls bok Vi, istället rädda sitt genom att ta med sin fru Connie och sonen Albie på tågluff i Europa. Albie har meddelat att han ska flytta hemifrån och Connie att hon vill skiljas. Douglas vill få en sista chans att skapa en familjegemenskap och varför han väljer tågluff kan jag inte förstå. Visst låter det härligt att åka tåg. Jag drömmer lite om att just åka tåg genom Europa, kanske landa i Fuengirola som vanligt och sedan flyga hem. Egentligen hade jag sluppit flyget helt, men det här är den kompromiss vi kan enas om här hemma. Det skulle kunna vara så att det där med tåg är bättre i teorin, men jag tycker om att tvingas göra ingenting. Det är jag dålig på. Däremot skulle jag aldrig vilja åka tåg med någon som helst av allt vill vara någon helt annanstans. Det är smärtsamt att läsa om Douglas, Connie och Albie, men inte bara.
David Nicholls är ju mest känd för boken En dag som också blivit både film och senast tv-serie. Boken minns jag vagt, filmen gillade jag inte, men tv-serien var lysande. Bland de finaste dagarna som Emma och Dexter tillbringar tillsammans var under semestern i Grekland. Just Grekland har jag bara besökt ett par gånger och jag skulle gärna åka tillbaka. Inte minst för matens skull. Ett annat par som ibland är vänner och ibland är tillsammans, är Marianne och Connell i Sally Rooneys Normala människor. Deras resa går till Italien och det är knappast någon harmonisk semester det handlar om. Resor ställer krav på relationer helt klart och inte sällan är förväntningarna på topp. För mig räcker det dock långt att få lite värme, gärna ett hav och att slippa laga middag. Extra tid med familjen brukar, som tur är, bara vara en bonus.
Photo by Anastasia Shuraeva
