Gästbloggare: Bokbabbel-Jessica

Jag var på bio häromveckan, och såg som (typ) sista finländare Stormskärs Maja. Trots att den har varit mycket på tapeten de senaste månaderna, gick jag in i salongen ungefär med vetskapen att den handlar om Åland för länge sedan, och att man ska vara beredd med näsdukar. Och den vetskapen räckte faktiskt bra, och höll hela vägen, så om ni vill, kan ni med för all del sluta läsa redan nu ;).

För er som vill veta lite mer, kan jag – numera lite mer påläst – informera er om att filmen är baserad på en bokserie i fem delar om just Maja och den vindpinade lilla ön ute i den åländska ytterskärgården. Böckerna är skrivna av Anni Blomqvist (1909-1990) och utkom på 1960- och 70-talet. Schildts & Söderströms har vart kloka nog att ge ut dem i en samlingsvolym, nu då filmen gjorde böckerna aktuella igen.. Böckerna har filmatiserats tidigare, i en finlandssvensk produktion för nästan femtio år sedan, men nu var det då alltså dags igen.

Nu då Stormskärs Maja haft premiär i Sverige – med varierande framgång hos kritikerkåren, kommer den svenska publiken känna igen Maja som spelas av Amanda Jansson, känd från succéserien Tunna blå linjen. Även Janne, som Maja blir bortgift med, spelas av en svensk (Linus Troedsson), men i övrigt är de flesta stora rollera besatta av finländare och ålänningar. Jag fick rentav haja till, då en bekant dök upp på bioduken – man är väl ändå finlandssvensk 🙂

Vad jag tyckte då? Ja, hade någon försökt sälja in filmen som fattiga skärgårdsbor på 1800-talet hade jag nog ärligt talat knappast varit särskilt sugen på att se filmen. Tydligen hade huvudrollsinnehavaren tyckt lite likadant: ”Jag tyckte först att det lät ganska tråkigt och mossigt att åka ut till ett skär och ha ett huckle på mig. Men Stormskärs Maja har varit det finaste jag gjort.”

Turligt nog tänkte Amanda Jansson om, och turligt nog hade jag ändå marinerats i tillräckligt många goda omdömen för att vara nyfiken, för visst var den fin, filmen! Miljöerna då Maja och Janne slutligen kommer ut till Stormskäret var otroligt vackra, även om jag kunde tycka att filmskaparna förlorade sig lite väl lätt till undervattensfilmandet. Havet ger och havet tar, och det unga paret sliter hårt med husbygge och fiske för att i första hand kunna överleva och i andra hand förhoppningsvis kunna leva mer än ur hand i mun. Över havet kommer också större faror än oväder. Samtidigt är det en vacker kärleksskildring. En kärlek till havet, till en egen plats på jorden, till den egna familjen. Och till varandra.