av England är (efter Norge där vi är ganska ofta) helt klart det land i Europa jag besökt flest gånger. Under mitt första besök var jag 16 år och reste ensam. Jag skulle hälsa på en kusin som arbetade i ett stall i Chichester. Även om det var en hel del märkliga saker som hände under den där resan, så blev det väldigt tydligt att det här var ett land jag ville åka tillbaka till. Jag kände mig hemma och blev nyfiken på att se mer och lära mig mer om detta land där alla kallade mig för ”dear” eller ”love”.
Innan den där resan så var det Ruby Fergusons hästböcker om Jill och Enid Blytons femböcker som stod för det mesta av det jag trodde att jag visste om England. Nu var det ju inte så mycket som stämde överens med verkligheten (förutom det faktum att jag ju faktiskt tillbringade en del tid i ett stall under resan). Jag träffade inte på små grupper med barn som var på jakt efter äventyr, bärandes på picknickkorgar, och jag såg inte till några hästhagar med övergivna ponnys som någon ensam och uttråkad flicka mirakulöst skulle rädda och få till sin. Men, trots (eller kanske tack vare) brist på igenkänning från barn- och ungdomslitteraturen så var jag fast.
Första gången jag besökte en ”officiell” engelsk trädgård så var jag nog 21 år när jag utan att ha någon egentlig plan hamnade på Blickling Hall utanför Norwich i Norfolk, men redan innan dess så var jag fascinerad av trädgårdar runt om i landet. Både i städer och på landsbygden. På ett sätt så känns det som om hela England är en enda stor trädgård. Vilken liten by som helst kan ståta med den ena fantastiska lilla stuga med tillhörande fantastisk trädgård efter den andra. Som ett pärlband. Trädgårdarna behöver inte vara stora och absolut inte så välskötta. De har den där speciella känslan i alla fall. En känsla som jag gärna skulle vilja kunna återskapa hemma i min egen trädgård, vilket känns lika avlägset nu som det gjorde då, för ungefär 37 år sedan.
Två helt ljuvliga trädgårdar som jag besökt är Monk’s house, Virginia Woolfs sommarhus, och Charleston house där hennes syster Vanessa Bell bodde och verkade. Två ställen som jag ännu inte varit på men som jag hemskt gärna vill få tillfälle att besöka är Sissinghurst, författaren Vita Sackwell-Vests ställe och Agatha Christies Greenway. Det finns såklart fler, och drömmen vore ju att utan stress kunna resa kors och tvärs över hela landet och besöka en massa härliga ställen. Men, tills dess att nästa resa blir av så finns det som tur är en hel del fina böcker om författares och konstnärers trädgårdar som man kan dyka ner i, och här tipsar jag om några:
Sissinghurst – drömmarnas trädgård av Tim Richardson, Charleston – hem och trädgård i Bloomsburygruppens anda av Quentin Bell och Virginia Nicholson, Författarens trädgård – brittiska författares inspirerande trädgårdar av Jackie Bennet och Virginia Woolfs trädgård – berättelsen om Monk’s house av Caroline Zoob.
Ett svar på “Drömmen om en engelsk trädgård”