av 
Igår gästade Irene Solá Göteborg och i samtal med Yukiko Duke fick vi som lyssnade veta mer om den vidunderliga romanen Jag sjunger och bergen dansar. Solá inledde med att läsa inledningen av boken på katalanska och det var intressant att höra språkets rytm och den poetiska klangen i texten. Nu är jag en av dem som läst boken (på svenska i översättning av Ellinor Broman) och därför hade jag klart för mig att det är en både spännande och emellanåt utmanande läsning. Boken är uppdelad i 18 kapitel alla berättade ur olika perspektiv och med olika röster. I det första kapitlet är det molnen som hörs, och snart också blixten. Den som slår ner i dalen mellan bergen i Pyreneerna och som dödar bonden/poeten Dominic.
Där kunde boken tagit slut. Den som vanligen kanske skulle varit huvudkaraktär dör alltså i inledningen och därmed så finns utrymmet för alla de som funnits i dalen i olika tider, människor och svampar, bergen och djuren att få berätta sin historia. Solá beskriver hur roligt det var att skriva den här boken, att följa sin nyfikenhet och ge röst åt en specifik plats och alla de historier som den kan rymma.
En av frågorna som hon ville undersöka när hon började skriva var vilka röster som når oss och vilka som vi underlåter att lyssna till. I sina kapitel har hon t ex valt att ge kvinnor röst och berätta om de som en gång dömdes till döden för häxeri eller de som förkom i folksägnerna men som aldrig själva kom till tals. Genom berättandet så rinner det som hon kallar floden – berättelsen om familjen som bonden Dominic hör till och visst får man höra också deras röster men ibland som ett dånande vattenfall och ibland som ett litet porlande. Hon beskriver hur hon byggt upp sin roman med lager av lager av tid och bilderna hon målar är både färgrika och dunkla. Jag förstod av samtalet att Solá är både poet, konstnär och romanförfattare och hon vet inte riktigt vilket uttryck hennes idéer skall ta sig. Den drivkraft hon har är att ständigt undersöka, se fantasin som oändlig och lärandet och processen som skrivande för med sig som en möjlighet att leka och lära. Jag kom när jag lyssnade på Irene Solá tänka på ett samtal som vi hade med Max Porter om Lanny. De båda böckerna skulle kunna prata med varandra, de skulle trivas gott!
Om man vill läsa lite mer om boken så kan man kika in på min blogg, håll också utkik här på kollot. Det kan hända att vi kommer att diskutera Jag sjunger och bergen dansar här framöver!
Bildkälla: Bokförlaget Tranan
