av På Litteralunds konferens för barn- och ungdomslitteratur handlar flera av seminarierna om ALMA- priset, Astrid Lindgren Memorial Award, som instiftades 2002 av Sveriges dåvarande regering. Prissumman är på 5 miljoner kronor och priset ges till en person eller organisation som ”bidrar till litteraturens betydelse för barn och unga över hela världen.” Yukiko Duke intervjuar jurymedlemmarna Boel Westin och Mårten Sandén om årets pristagare Indigenous Literacy Foundation (ILF) som arbetar med att sprida litteratur till barn som tillhör Australiens ursprungsbefolkning. Organisationen är verksam i mer än 400 olika urfolkssamhällen runt kontinenten och många av dessa samhällen befinner sig mil ifrån ett bibliotek, både bokstavligen och bildligt. Juryn vill lyfta deras arbete dels för att det är fantastiskt, men också för att de tror att den modell ILF arbetat fram mycket troligt går att använda även i andra delar av världen.
Senare lyssnade jag på Mårten Sandén som intervjuade Jean-Claude Mourlevat, vinnare av ALMA-priset 2021. Han är i Sverige för tredje gången. Tidigare har han bland annat besökt Bokmässan i Göteborg, men det här är första gången han möter den svenska publiken sedan han fick priset. Att få ALMA-priset skulle inte förändra honom alls, tänkte Mourlevat, men när han ser tillbaka på de senaste tre åren inser han att det inte är sant. Han har inte förändrats så mycket som person, men andra människors syn på honom har förändrats mycket. Mourlevat säger att han inte riktigt är bekväm med att vara en celebritet, även om han är väldigt glad över att hans böcker når fler läsare. Det har också varit svårt för honom att känna att han är värd priset, någon som bland annat förra årets pristagare Laurie Halse Anderson hjälp honom att förstå att han absolut är och att det handlar om att lita på och respektera juryns arbete.
Mourlevat växte upp i en familj där litteraturen var nästan helt frånvarande. Hans föräldrar läste mycket lite, men Mourlevat själv tyckte om berättelser. När han började studera var det språk som gällde och hans blev lärare i tyska. Därefter var det teatern som lockade. Han var både skådespelare, clown (!) och senare regissör. Fler och fler började uppmana honom att skriva, men han sa nej, tills hans fru sa samma sak. Eftersom han alltid lyssnar på sin fru började han skriva, men i hemlighet. Han skickade det han skrev till fem förlag, men hörde ingenting och trodde att det var kört. Så ringde en person från ett förlag och meddelade att de ville ge ut hans bok. Att han inte kom från Paris och var en del av etablissemanget gjorde honom ovanligt normal, enligt förlaget. Mourlevat hade passerat 40 när han debuterade 1997 med bilderboken Histoire de l’enfant et de l’oeuf. Ibland önskar han att han börjar skriva tidigare, men å andra sidan vet han inte om han hade kunnat göra det. Nu har han skrivit 19 böcker och en rad andra, kortare texter, totalt ett trettiotal verk. Tre av böckerna är utgivna på svenska av Lilla Piratförlaget och två till är på gång. Hans böcker beskrivs som moderna sagor.
Jefferson är den kanske mest kända av Mourlevats karaktärer och i höst kommer tredje boken om den lilla igelkotten. Karaktären kom till författaren när han var mellan böcker och inte hade någonting han skrev på. Han försökte komma igång med en ny bok när han kom och tänka på hur han och hans bror brukade berätta historier för varandra som barn. Hans lilla bror inledde ”det var en gång en liten igelkott” och Jean-Claude fortsatte ”som ville gå till frisören” och där fortsatte nu hans berättelse och Jefferson var född. Första boken kom ut på svenska 2021 och den heter just Jefferson. Andra boken Jefferson gör sitt bästa kom 2023 och året innan kom ungdomsboken Vintersång. I vår ges Förbjudet att andas ut.
Förbjudet att andas skrev han under ett år då hans dotter bodde i Storbritannien och skickade henne ett kapitel i taget. Han beskriver boken som en fantasyroman skriven av någon som inte har en aning om vad fantasy är. Dans är en viktig del av denna bok, liksom många andra av Mourlevats böcker och ändå är han en dålig dansare själv. Han har också ett så dåligt lokalsinne att han kan gå på toaletten på en restaurang och sedan inte hitta tillbaka till sitt bord. Jag relaterar då det faktiskt hänt mig. Visserligen på en toalett som delades av två restauranger, men ändå. Jag har ännu inte läst något av Jean-Claude Mourlevat, men blev sugen på att göra det. Främst lockar Vintersång, men även Jefferson låter som en fin bekantskap.
