av Jag satt vid min arbetsdator i juni förra året. Jag drack arbetskaffe och sysslade med sådant som en digital marknadsförare gör. Ibland tittade jag ut genom det väldiga arbetsfönstret. Där ute var sommaren. Ibland tittade jag till min mail också. Där brukade inte finnas något att läsa. Men i juni förra året fanns det.
Jag heter Christin Ljungqvist och är författare till yrket. 2012 kom min debutbok, Kaninhjärta. Böckerna fortsatte komma i en stadig ström. Sen började barn komma i stället. 2016 födde jag min första flicka och 2020 min andra flicka. Därefter har skrivandet varit en omöjlighet. Jag kunde fortfarande formulera mig snyggt! Men känslan, schwunget, var borttappat. Jag kunde inte tänka djupa tankar. Jag glömde bort saker. Det drabbar somliga som tagits över av den största kärleken de någonsin känt.
2021 och mitt i föräldraledigheten kontaktades jag av Alle Eriksson, förläggare på Nypon förlag. Det var både en räddning i elfte timmen och en viktig skola för mig. Jag fick lov att berätta berättelser som var lagom långa för mitt föräldralediga tillstånd. Jag fick också lov att lära mig hur man berättar utan alltför svåra ord eller långa meningar. Jag fick dessutom skriva skräck! Sen återgick jag till mitt arbete. Sen tappade mitt skrivande farten. Sen stod det still. Jag vill inte på något sätt förringa lättlästa böcker, de fyller en viktig funktion för dagens läsare i vardande, men: jag kunde inte ens skriva lättlästa böcker längre! Jag var helt slut i slutet av dagarna. Arbete, barn, hus, trädgård – VAB, kalas, vaknätter, krånglande vattenfilter och mördarsniglar, jag kunde inte få in skrivandet i den konstellationen. Jag kunde inte skapa så. Jag behövde tid och rum, och morgnarna för mig själv med en varm kopp te och inga barn alls i närheten. Och det såg inte ut att bli. Det gick helt enkelt inte.
Hopp till juni förra året. Jag hade ett nytt arbete närmare hemmet. Jag hade en ny och härlig lön. Jag trivdes. Samtidigt började jag förstå att mitt författarskap var på väg bort. Jag började sörja och fundera på att avveckla firman. Jag tittade till min mail. Och Sveriges Författarfond lät meddela att jag tilldelades ett femårigt stipendium.
Det var då jag fann min nystart. Eller så fann den mig. Sen den första mars är jag författare på heltid och styr själv över mina dagar. Jag skriver från klockan 8 om morgnarna och viker tid åt träning och administration. Jag är också mitt i livet. Och jag kan inte låta bli att känna förundran över att få en nystart just precis nu, när allt tycktes vara så omöjligt. Häromkvällen kände jag den rentav igen, den där snurrande känslan av att hitta flödet. Precis som när jag skrev Kaninhjärta. Jag tror att schwunget är tillbaka, de farande, brännande orden. Vi får hoppas. Fingers crossed!
Om gästbloggaren
Christin Ljungqvist är författare och bosatt utanför Göteborg. Hon skriver spänning- och skräckböcker för unga läsare. Ofta med övernaturliga drag. Debuten Kaninhjärta gavs ut 2012 och den följdes av Fågelbarn och Rävsång som båda kom ut 2014. På Nypon förlag har Christin Ljungqvist gett ut en serie lättlästa skräckböcker inspirerade av nordisk mytologi. Bland titlarna finns Vitormen jagar (2022) och Askfrun hämnas (2023). Läs mer om Christin här.
