Nystart

Jag är nog generellt rätt svag för att börja om, eller starta upp på nytt. Det känns piggt på något vis (och vem vill inte känna sig pigg?). Hösten är väl egentligen den bästa tiden att starta om? Bättre än vid nyår om man frågar mig. Septemberluften är härligt klar och de där dagarna med klarblå himmel och krispigt frisk luft är bland det bästa jag vet. Kreativiteten flödar och jag känner mig inspirerad att dra igång med alla möjliga projekt. Vad jag inte tänker på är att jag har haft semester för inte så längesedan och att vardagen och de mörka kvällarna strax är tillbaka igen. I samma takt som vardagen smyger sig på så dämpas den där kreativiteten en aning. I december har inspirationen krympt så den endast räcker till åt att hänga upp julgardiner och plocka fram lite tomtar.

När jag fick frågan om att vara med när Kulturkollo skulle starta upp på nytt så kände jag (nästan i alla fall) genast att ja! Såklart jag vill! Nästan genast, min vana trogen, fick jag också lust att börja skriva på min gamla slumrande bokblogg, Bibliotekskatten, som inte varit igång sedan 2021. Vi får väl se hur det blir med den saken. Just nu känns det väldigt lagom och väldigt roligt att få vara med och skriva på denna fina plattform.

Första temat här på bloggen blev rätt naturligt omstart/nystart och jag kom genast att tänka på den självbiografiska Saltstigen av Raynor Winn, som är utgiven på Nona förlag 2023 och som jag läst ganska nyligen. Jämfört med vad Raynor Winn och hennes man Moth går igenom så är mina försök att starta upp på nytt så små att de inte ens syns.

Inom loppet av en vecka blir av med sin gård och sitt uppehälle på grund av att de gått in och hjälpt en vän ekonomiskt, och Moth får dessutom en dödsdom av sin läkare. De står helt på bar backe, utan bostad och utan inkomst. I det här hopplösa läget tar de ett drastiskt beslut. De packar helt enkelt så mycket de orkar bära och ger sig iväg på den 100 mil långa vandringen längs South West Coast Path som går från Somerset till Dorset via Devon och Cornwall. Vi får följa deras resa, som samtidigt som den är fruktansvärt tuff både fysiskt och psykiskt, också är en resa full av hopp och beslutsamhet. De bryter inte ihop. De lägger sig inte platt och låter sig krossas. De biter ihop och fortsätter sin vandring, ibland till en orimligt hög kostnad mentalt och kroppsligt.

Det här är en berättelse att inspireras av. Förutom att man blir sugen på att snöra på sig vandringskängorna och vandra i paret Raynors fotspår, så får i alla fall jag perspektiv på tillvaron genom att läsa om hur de tacklar sin nya påtvingade levnadssituation.

Winn Raynor har skrivit två böcker till; The Wild silence samt Landlines och jag hoppas verkligen att även dessa kommer i svensk översättning. Ett tips till den som läser Saltstigen är att bildgoogla alla platser som är utmärkta på kartan i början av boken så man ser hur det ser ut längs vägen. Jag kan nog nästan lova att man inte blir mindre sugen på att resa till England.