av 
Ja, så var det bara jag kvar. Min tur att säga adjö och jag kan inte annat än lipa. Jag är inte alls säker på att jag/vi fattat rätt beslut. Jag vill ropa att jag ångrar mig men samtidigt är jag en av de som känt att tiden och livet kommit emellan och det som tidigare var lustfyllt och utmanande har blivit stressiga måsten att hinna med. Tiden med kollo och dessa fantastiska koll(o)egor har varit några av de bästa åren i mitt liv. Trots att jag är introvert och lagom folkskygg har jag vågat vara med och anordna mingel på bokmässan, träffat massor av helt underbara människor, både läsare och författare och förlagsfolk (Mahiri McFarlane liksom) och inte minst umgåtts med mina bloggvänner. Tillsammans har vi skapat minnen för livet och texter som jag är stolt över.
Jag och Ulrica blev ju inbjudna till kollot något år efter starten och jag minns hur otroligt nervös jag var och vilken prestationsångest jag hade. Visserligen kände jag redan alla på ett eller annat vis men alla var ju så himla DUKTIGA och smarta och kompetenta att jag inte trodde att lilla jag egentligen hörde hemma här. Och när jag tittat igenom gamla texter, framför allt en del intervjuer, så förstår jag verkligen hur jag tänkte. För himmel vilket gäng det här är. Men allting har ett slut. Kanske att vi återuppstår i något sammanhang, jag måste nästan tänka så. Och ni, som läser, känns det ju också oerhört trist att säga farväl till så jag hoppas att ni tittar in på våra andra bloggar. Min gamla blogg, Bokomaten, är vilande sedan ett tag, men jag hoppas att orken att uppdatera instagramkontot ska komma tillbaka igen snart i alla fall. Hur som helst hittar ni mig där i fortsättningen, och i kommentarsfältet här och där förstås.
Puss och kram och tack för några underbara år!
