av 
…är inte bara en titel på en oerhört bra ungdomsbok av Lisa Bjärbo, det är framför allt en textrad av den helt omåttligt begåvade artisten och låtskrivaren Annika Norlin. När jag förra veckan skrev om olika låtar och artister som på olika sätt jubilerar i år så var det en artist jag valde att utelämna. Jag tycker faktiskt att hon förtjänar ett helt eget inlägg. För o 90-talet och min tonårstid tillhörde britpopen så är Annika Norlin definitivt den artist som främst har följt mig i mitt vuxenblivande. Från det att jag och mina vänner alla började avsluta utbildningar, flytta och bryta upp, via karriärer, kärlekar, hus, barn och även en del separationer. Annika Norlin är min vuxna följeslagare och när hon sjöng om hur det var att få barn i Dian Fossey så var det som att hon sjöng om mig. Fast jag inte går på Grammisgalan och träffar kollegor direkt (vilket hon sjunger om i sången) så känner man ändå igen sig i alla hennes låtar på något märkligt vis.
Det var alltså 2005 som Norlin släppte sin första skiva under artistnamnet ”Hello Saferide” och den där skivan kan jag knappt lyssna på längre för så många av låtarna är så starkt förknippade med olika händelser eller personer och framför allt en viss tid i livet, att det värker i kroppen när man hör dem nu. Samma sak gäller nästan alla låtar och alla album hon skapat i ärlighetens namn faktiskt.
I vår/sommar är hon dessutom på nytt aktuell som debutant då hon släppt novellsamlingen ”Jag ser allt jag gör” som jag hade hoppats hinna läsa till idag men leveranstiden på två veckor från en populär nätbokhandel gör att jag istället har något att se fram emot i sommar. Jag är övertygad om att precis allt Norlin rör vid bli till guld. Än så länge har jag inte läst en intervju, sett en konsert eller lyssnat på ett sommarprat som inte varit ren och skär briljans.
Foto: Annika Norlin (Säkert) performing at Kägelbanan in Stockholm, Sweden, December 2010. Av Kim Metso. Taget från Wikipedia.
