av 
I onsdags träffade jag några ungdomar som med andan i halsen berättade att de läste Balladen om sångfåglar och ormar och att de älskade!
Då var jag ju tvungen att börja lyssna – 15 timmars ljudbok har hållit mig sällskap de senaste dagarna. Det är alltså en ny ungdomsbok av Suzanne Collins vi pratar om och jag minns precis den valborgsmässohelg för åtta år sedan som jag slukade trilogin om Hungerspelen. Alltså, jag är ingen läsare av dystopier i vanliga fall men det är något med landet Panem och den grymma överlevnadsleken som i Hungerspelen leds av diktatorn Coriolanus Snow som lockar mig.
I Balladen om sångfåglar och ormar är det några år efter det att det stora kriget har avlutats och livet i Panems huvudstad Kapitolium börjar så smått hämta sig. Invånarna där lever i relativ frihet jämfört med de som bor i de tolv distrikten, där är befolkningen livegen och servar centralmakten med olika varor och tjänster. Boken börjar kvällen innan den stora festen där årets kull av mentorer skall få reda på vilka spelare de skall spela med i årets hungerspel. Coriolanus Snows familj har sjunkit i rang och har hamnat i en rejäl ekonomisk kris. Han måste manövrera sig fram till en seger i spelen, hans familjs framtid hänger på det och när han så får en flicka från distrikt tolv tilldelad sig så förstår han att han har motståndare högt upp i landets ledning.
Inte bara kommer flickan Lucy Gray Baird från kolgruvedistriktet, hon är dessutom ättling från folket Flocken. I förberedelserna innan spelet skall börja så inser Coriolanus Snow att de förslag som han lagt fram för spelledaren – att man skall kunna satsa pengar på ungdomarna som försöker överleva och att man skall kunna sponsra den man gillar med mat och andra försändelser med hjälp av drönare – kan var till nytta för hans spelpjäs. Det visar sig att Lucy är en flicka som med sina sånger får sympati i befolkningen och dessutom blir Coriolanus förälskad i flickan han skall skicka in på spelplanen.
Eftersom det här är en prequel, den utspelar sig 65 år innan romanen Hungerspelen, så är det ju ingen spoiler att avslöja hur det går. Vi möter den grymme Snow i kommande böcker och det här är en riktigt spännande och mycket snyggt skriven ”innan” berättelse. Något lite förstår man hur Snow blir den han blir och jag gillar verkligen att läsa om Lucy. Hon är en stark ung kvinna, stark på ett helt annat sätt än Katniss (som jag irriterade mig på mest hela tiden) och Lucy med en bakgrund i kulturen tillför verkligen till hela storyn. Det jag inte gillar är allt våldsamt våld, splatter kan kanske inte undvikas när hela grejen går ut på att ungdomar skall döda varandra men minst lika otäckt är det psykologiska spelet och trådarna som skickligt dras i.
När jag läste Hungerspelen så skrev jag: Mängder av frågor väcks hos mig genom läsningen och det är också intressant att fundera över vilka egenskaper som premieras, vad vinner man på i längden och hur kan man bevara någons slags mänsklighet och värdighet i ett samhälle där solidaritet ses som ett hot mot övermakten? Hur ser det personliga ansvaret ut och hur kan man påverka det samhälle man lever i? Tål att tänkas på inuti romanen likväl som här i vår vardag.
Suzanne Collins roman landar mitt i en pandemi som på många sätt har förändrat vår värld, politiken är mer polariserad än på mycket länge och ledaren för landet i väster liknar mer och mer en karaktär som platsar i Panem. Nyheter kan lika gärna vara fake-news, sociala medier tar upp mer och mer av människors tid och ungdomarnas drömyrke är att bli influencer. Vad mer kan man säga?
Jag är glad över att flickorna på den soliga altanen påminde mig om just den här boken, jag hade inte velat missa den! De skulle i sin tur gå upp på övervåningen och dra ner rullgardinerna och se den sista Twilightfilmen …
