av 
Jag har alltid förordat att resa i soffan men nu känns det ju än mer aktuellt. Alla fysiska resor jag har gjort har föregåtts av ett intensivt kulturellt resande för att ladda och jag måste säga att den typen av resande nu fyller ännu fler syften. Inte bara för att vi inte KAN/BÖR/FÅR resa rent fysiskt utanför att det även utgör en utmärkt verklighetsflykt och ett sätt att ta till sig världen även om vi är isolerade hemma.
Jag har alltid haft lättare för att glömma världen runt omkring när jag ser på film/TV än när jag läser även om litteraturen har den fördelen att den är med mig längre tid än två timmar. Jag vet inte hur många gånger jag rest till Italien via skärmen t ex. Kanske för att man liksom får vyerna på köpet på ett annat sätt. Jag har älskat Piazza della Signoria i ”Ett rum med utsikt” och utsikten över kullarna i ”Te med Mussolini”. Jag har strukit längs bakgator i Rom i Augustilunch i rom osv. Det smärtar mig att se bilder från dagens Italien, hur folktomt det är överallt.
Litterärt har jag rest med såväl Ferrante som Avallone och ser fram emot att läsa ”Där livet är fullkomligt” i sommar när jag misstänker att den kommer i pocket. När det gäller Florens och däromkring har jag även upptäckt att den brittiska författaren Christobel Kent skrivit en hel del bra böcker där jag har några kvar att ta mig an. Jag är ständigt ute efter nya Florenstips, nu mer än någonsin. Vi hade lösa planer på att åka i år igen då det är fem år sedan sist, men nu får jag istället resa i litteraturen. Bra det också.
