Jag har just läst ut en fantastisk grafisk roman som jag hoppas kommer på svenska så småningom. Victoria Jamieson debuterade med ”Roller girl” för några år sedan och mig veterligen är detta det enda hon gjort sedan dess. Roller girl handlar om en flicka som inte riktigt passar in men som hittar sin plats i en Roller Derby-grupp. Roller Derby är en flashig sport på rullskrisko som ofta är våldsam men också färgstark med kostymer och artistnamn. Den grafiska romanen handlade mycket om att växa upp, självkännedom och empati. Det är också teman man hittar i den här grafiska romanen, trots att settingen är helt annorlunda.
Här är det en tjej som vuxit upp i en modern Renässansby som står i centrum. Hennes föräldrar har jobbat som skådespelare i byn i hela hennes liv och hon har också medverkat på olika sätt. Ni vet en sådan där temaby, där man bor och ”livear” ett visst tema och besökare kommer dit för att få en upplevelse. Imogene, som hon heter, har fått hemundervisning hela sitt liv och har egentligen aldrig haft klasskamrater. När hon nu fyller 11 har hon önskat att få börja i en helt vanlig skola men Imogene vet inte vad hon ber om. Hon är inte alls beredd på den enormt fina balansgång det är att skaffa vänner, passa in, INTE skaffa ovänner och bli mobbad och på något sätt samtidigt klara betygen.
Det går sådär skulle man kunna säga. Och hennes föräldrar är oerhört oförstående inför hennes önskan att passa in, att ha precis likadana kläder som alla andra och bli kompis med klassens mobbare. Även om hon inte riktigt uttrycker det så naturligtvis. Som vuxen och betraktare utifrån kan man hålla med VARFÖR vill man vara kompis med någon som inte är särskilt trevlig? Ändå är det situationer de flesta av oss säkert känner igen från när vi själva gick i skolan.
Det är verkligen så exakt berättat att det är omöjligt att inte känna igen sig och dras med i berättelsen, trots att det är ganska få som delar Imogenes uppväxt.
Jag rider på en grafisk våg just nu och har läst ganska många bra grafiska romaner, de allra flesta om ytterst vardagliga ting. Det är märkligt att verklighetsflykten just nu är in i vardagen då den brukade vara tvärt om. Men när vardagen blir för lik en dystopi är behovet att fly in i fantasivärldarna inte lika stort som längtan efter vardaglig tristess. I alla fall för mig.