Gästskribent: Elin Persson

Författaren Elin Persson skriver idag utifrån vårt tema vardag om en vardag som är så väldigt vanlig och ovanlig på samma gång:

När jag började jobba som boendestödjare på ett HVB-hem för ensamkommande ungdomar föreställde jag mig ett jobb som skulle handla om flykt, att hjälpa människor bearbeta minnen och att stötta dem i asylprocessen. Jag kunde inte föreställa mig hur många timmar jag skulle tillbringa framför romantiska komedier, hur många pingismatcher jag skulle spela eller hur många gånger jag skulle behöva höja rösten, säga: Man får bara ta en coca cola var.

Jag skrev De afghanska sönerna för att jag ville berätta om vardagen, den där ingenting speciellt hände. Lukten av rostbröd en tisdagsmorgon, att samlas runt ett matbord med trötta ögon. Där hotet om avslagen asylansökan var långt borta, men kunde finnas i en fågelsång som påminde om en melodi från hemlandet. Från hur jag hade håret den dagen, om det påminde om en syster. Vi kunde sitta och leta efter en film på Netflix i timmar för att fylla ut dagarna, sedan göra plats på golvet med kuddar för att alla skulle få vara med. Och sedan när mörkret fallit, satt jag på sängkanten hos de som hade svårt att somna. Jag frågade: Vad tänker du på? Och möttes ofta av tystnaden.

I början var jag kluven inför ovissheten. Att jag inte visste vad som hände i deras huvuden, hur hade de kommit hit, vad hade de varit med om? Jag föreställde mig att jag i min arbetsroll skulle ha tillgång till deras inre, att jag då skulle kunna hjälpa dem. Istället visste jag hur många matskedar socker de ville ha i teet, hur många minuter jag skulle koka äggen och hur många piller jag skulle lägga i dosetten när jag gick med kvällsmedicinen.

Med tiden lärde jag mig att det också är en rättighet att inte berätta, att inte behöva vika sig själv ut och in för att någon ska lyssna på dig. Att få dricka coca cola, titta på en romantisk komedi och sedan på kvällen, när tystnaden kryper på, få hålla en hand utan att behöva redovisa för oron. De afghanska sönerna grottar inte i berättelser om flykt, den håller sig på avstånd och berättar om vardagen.

Elin Persson debuterade i januari med ungdomsboken De afghanska sönerna utgiven av Bonnier Carlsen. Där får vi lära känna Ahmed, Hamid och Zaher som alla flytt från till Sverige och nu bor på ett HVB-hem där bokens huvudperson Rebecca börjar arbeta.

För de som liksom flera av oss på Kulturkollo mött de så kallade ensamkommande i vår vardag är boken kanske extra viktig. Berättelser som visar att det här är vanliga människor om än med ett ovanligt svårt liv bakom sig och även i nuet, måste höras om och om igen. Det är så lätt att klumpa ihop människor och just de unga afghanska flyktingar som kom 2015 har inte sällan utmålats som skurkar i media.

De som skriver kan inte ha träffat speciellt många ensamkommande afghaner. De kan inte ha arbetat på HVB-hem, undervisat på Språkintroduktion, varit volontär på Röda korset och bjudit in till Språkcafé eller volontär på ett boende i ett församlingshem.

Vi som lärt känna många av dem vet nämligen att majoriteten kämpar hårt för att göra rätt för sig, det så otroligt svenska sättet att leva. Vi vet också att de är individer, inte en oformlig massa och vi vet att de inte utgör något hot. Det är därför Elin Perssons bok förtjänar väldigt många läsare. Balanserade bilder av verkligheten behövs.

Foto: Caroline Andersson