Då ses vi igen!

Vår – den efterlängtade övergångsperioden mellan det mörkaste mörker och det befriande ljuset. Övergången när det äntligen går att andas igen. Befrielsen! Överlevande! Våren!

Vårens utgivning bjuder på flera återseenden av författare vars böcker jag gillat. Här kommer fem av dem:

Malin Lindroth väckte med Nuckan en hel del ambivalenta känslor, vilket inte minst blev synliggjort i vår Facebookgrupp Kulturkollo läser. Flera av oss ställde oss frågande till förlagets presentation av boken då de hävdade att Linderoth ville reclaima ordet nucka och ”tvätta skammen ur det”. En presentation som inte riktigt motsvarade bokens innehåll. Hur som haver. I april kommer Rolf som kanske kan vara den manliga versionen av Nuckan (incel?) och jag blir onekligen mycket nyfiken. ”I Rolf tecknar Malin Lindroth ett porträtt av en man i en flock av män, de obetydliga männen i beiga vinterjackor som varje morgon står och väntar i busskuren. Det är en tillvaro i tystnad och anonymitet, i avsaknad av nära relationer.”

För drygt två år sedan knockades jag av Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout. Jag skrev bland annat att ”Strout har en enastående förmåga att skildra relationer och med små medel får mig andlös och sorgfull. Texten är sparsmakad men känns på djupet. Det finns så mycket osagt mellan de båda kvinnorna, så mycket frustration och ilska, men också kärlek, som bubblar under ytan.” Därefter läste jag Olive Kitteridge, som jag aldrig skrev om men gillade. I vår kommer uppföljaren: Olive, igen! ”En tonåring sörjer förlusten av sin far, en kvinna börjar föda barn vid ett hisnande olägligt tillfälle, en sjuksköterska bekänner en hemlig ungdomsförälskelse och en advokat kämpar med ett arv som hon inte vill acceptera.”, som sig bör i Strouts böcker.

Först 2019 läste jag något av Elin Boardy och då blev det Tiden är inte än, en vandring genom pestens Europa. En läsupplevelse som jag emellanåt fortfarande återkommer till. I vår kommer en ny Boardy-roman: Nätterna på Winterfeldtplatz, vars handling är förlagd i 1920-talets Berlin. ”Här möts de avvikande, de revolutionära, de hämningslösa. Men på gatorna mullrar det, de brunas maktövertagande rycker allt närmare.”.

Det kan vara så att jag även måste ta tag i och läsa Boardys tidigare böcker. Kan vara så.

2019 tilldelades Silvervägen av Stina Jackson såväl ”Årets bok” som ”Årets bästa svenska kriminalroman”. Jag försöker hålla mig undan hajpade böcker så länge det går, men Silvervägen kunde jag bara hålla mig undan till augusti (d v s en sommar). Och jag blev inte besviken. ”Silvervägen är en oerhört välskriven och spännande historia som jag läste ut i rasande fart. Men jag tänker att boken är så mycket mer ”bara” en spänningsroman. Stina Jackson visar hur en familj går sönder i svallvågorna av en tragedi och hur olika sorg och ovetskap kan tära på människor. I Mejas historia berättas det om att växa upp i en dysfunktionell familj där psykisk ohälsa ständigt är närvarande, en kringflackande tillvaro där Meja tvingas till en rotlös tillvaro utan någon trygg plats i sitt liv, vilket såklart påverkar hennes sätt att vara och se på omvärlden.” Nu är det dags för den svåra tvåan. I april kommer Ödesmark, som jag så klart måste läsa.

Avslutningsvis – den bok som jag längtar efter allra, allra mest efter: Sen for jag hem av Karin Smirnoff. Både Jag for ner till bror och Jag for upp med mor platsade utan diskussion på min lista över 2019 års oförglömliga läsupplevelser, med motiveringen:

”För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). Det är en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme.”

Foto: Sprintime av FollowYour Nose