Att skörda ben – om verklighetens historia

I mitt inledande inlägg under temat ”För länge sedan” skrev jag om hur läsningen av böcker som helt eller delvis är baserade på den förflutna verkligheten emellanåt (ganska ofta skulle jag tro) kan expandera till något mycket mer. Jag vill veta mer. Behöver veta mer. Kan inte släppa taget. Och finner mig själv söka mer information om det jag läst och att jag därmed kan konstatera ”att emellanåt kan läsningen bli som allra bäst efteråt, när jag har fördjupat mig i verklighetens historia och hela boken får ett nytt liv och blir på så sätt oförglömlig.” Därefter följde några exempel.

Nu har jag gjort det igen. Jag har nämligen läst Att skörda ben av Edwigde Danicat och var tvungen att lägga boken åt sidan för att fördjupa mig i det historiska skeendet som hon skrev om. Dessutom funderar jag på hur historien kommer till oss, vad och vem som avgör relevansen och vems historia är det som vi får ta del. Detta eftersom jag tidigare inte hört talas om Persiljemassakern och drar – inte helt osökt – trådar till Folkmordet i Rwanda och mediebevakningen (eller bristen på) av det.

Att skörda ben handlar om Amabelle från Haiti som 1937 är tjänsteflicka hos en förmögen familj i grannlandet Dominikanska republiken. Hon, likt många andra haitier, tog sig som ung över gränsen för att söka arbete bland sockerrörsplantagen. På gården träffar hon kärleken i Sebastian, som arbetar på fälten.

Det börjar florera rykten om att haitier runt om i landet mördas och att det ska vara själva presidenten – tillika diktatorn – som beordrat det hela. Händelseförloppet eskalerar snabbt och ryktet visar sig vara sant. Haitier lynschas, torteras och mördas och överlevarna tvingas på flykt. Här behöver jag veta mer och jag frågar mig varför jag inte har hört talas om detta tidigare.

Om det är någon mer än jag som inte vet vad Persiljemassakern är kan jag berätta att när USA lämnade landet 1937, gav den dominikanske diktatorn Rafael Trujillo order om att döda haitier som levde på Dominikanska sidan av gränsen. Och om du är lite vag i geografikunskaperna kan jag berätta att Haiti och Dominikanska republiken delar en ö: Hispaniola. Persiljemassakern pågick bara under tre dagar, men resultatet är oerhört tragiskt: mellan 10 000 och 20 000 haitier mördades. Trujillo utvecklade därefter rasdiskriminerande politik; antihaitianismen, riktad mot befolkningen i grannlandet. Om detta förtäljer dock inte historien om Amabelle.

Amabelle och Sebastian beslutar sig för att fly tillbaka till Haiti, men under flykten kommer de ifrån varandra. Amabelle står därefter ensam i sitt sökande efter svar, en förklaring till vad som hänt, i grubbleriet om försoning och förlåtelse och inte minst i sökandet efter Sebastian.

Romanen, för det är en roman, är en oerhört stark läsning. Danicat gestaltar med ett vemodigt och finstämt språk det allra mörkaste av människan. Jag blir så berörd av Amabelle och hennes sorg och ändå så finns det alltid ett ljus i fjärran – ett sorts hopp – om ett annat liv bortom det mörka. Vad händer med människan som utsätts för detta? Vad händer ett samhälle som slås sönder på tre dagar? Hur skapar man sig ett nytt liv efter att ha vadat i mörker?

Den, som likt undertecknad, vill söka mer information om massakern kommer inte finna så många träffar på internet. De flesta handlar om just den här boken och bildbevis är i stort sett obefintligt. Därför blir Att skörda ben en viktig del i den karibiska historien och litteraturhistorien. Inte för att den är ett historiskt dokument – det är likvärd en roman – utan för att Persiljemassakern inte ska glömmas bort.

Titel: Att skörda ben
Författare: Edwigde Danicat
Förlag: Tranan
Originalutgåvans utgivningsår: 2020
Översättare: Dorothee Sporrong
Bokomslag: Kerstin Hanson
Författarporträtt: Lynn Savarese