That damned, elusive pimpernel… min kulturella snuttefilt

Linda skrev i söndags om hur hon använder vissa filmer och böcker och deras karaktärer som snuttefiltar och något att återvända till som ett slags balsam för själen. Såna har jag med! Och min allra bästa film att ta till i lägen som till exempel februari när det är jättejättelänge till kaffe i uterummet är en från 1982 (som ju är ”för länge sedan” redan det) som utspelar sig under franska revolutionen (och nu är det verkligen ”för länge sedan”, vårt nya kollotema). Nämligen The Scarlet Pimpernel med Anthony Andrews och Jane Seymour i huvudrollerna.

Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag har sett den. Väldigt, väldigt många gånger. Det spelar ingen roll – jag kan se om den igen, och igen, och varje gång fullständigt älska hur denne välklädde och överdrivet sirlige och utstuderat elegante herreman förvandlas till den handlingskraftige, smarte (och sååå snygge) Röda Nejlikan. Jag älskar storyn med räddandet av diverse adelsmän och till sist också den lille prinsen, jag älskar kärlekshistorien mellan Sir Percy Blakeney och Marguerite St Just, jag älskar att förfasas över hela miljön med människomyllret, giljotinen, fängelserna kontra de vackra salarna hos de rika. Jag älskar uniformerna och kostymerna, perukerna och de konstfärdigt knutna kravatterna (och ett looking glass, använt ”just so”). Jag älskar hur filmen slutar, och jag blir glad bara av att höra musiken från den (vilket jag ju gjorde nu när jag plockade ut filmklippen nedan).

Jag kan varenda replik i hela filmen utantill – och märker att jag använder några av dem själv utan att (troligen) någon enda människa begriper att det handlar om en filmreferens. ”Yours, I believe” är en behändig replik som kommer från när Percy precis räddat Armand St Just från ett överfall, knuffat skurkarna i floden och med äcklad min kastar deras kniv efter dem med ett plask med just den repliken. Att då säga ”Yours, I believe” med uttråkad röst när man till en familjemedlem överräcker en trave skittråkiga rena underkläder som man precis stått och skittråkigt sorterat i tvättstugan – ja, det känns ju rätt. Men det är ju bara jag som begriper hur rätt det är.

Här är några klipp:
(Och själv blev jag så till mig av att se dem att jag raskt måste plocka fram DVDn och se om hela härligheten. Igen.)

Sir Percy Blakeney ”kritiserar” Chauvelins (som spelas av Ian McKellen, många rynkor från Gandalf) klädstil:

Och här är sir Percy försenad till daten, men blir helt ursäktad när han säger att det var eftersom han hade stora problem ”finding a suitable basket” till den picknick han tänkt (och som givetvis också räddar ytterligare en adelsman):

Och här friar han. Om jag har sett hela filmen x gånger, så har jag sett det här 2x gånger. Heh.

Bild: Scarlet Pimpernel från Pixabay