Det fina med att stanna halvvägs

Tema Människor emellan säger mina Kulturkollo-kompisar, dåliga föräldrar säger min litterära ryggmärgsreaktion. Jag vet inte vad det säger om mig (jo det vet jag ju, men låt oss tala tyst om det), men vem är jag att gå emot min första instinkt? Skämt åsido så beror allt detta på en enda bok och hur jag burit den med mig under så lång tid att jag omöjligt kan släppa den ens när den blivit utläst.

Om man ska hårdra det, och låt oss göra det för sakens skull, så kan böcker om familjerelationer räknas till två skolor, de som skildrar kärleksfulla förhållanden (i klar minoritet i vuxenlitteraturem väl?) och de som skildrar motsatsen – misären. Inom misärkategorin finns massor av underförgreningar och jag är rätt familjär med många av dem från biblioteksjobbet. Titlar av typen ”Min mamma sålde mig som sexslav” är mycket populära. En annan sorts riktigt dåliga föräldrar är de där psykologiskt dränerande och det är dit jag vill komma idag.

När jag började läsa Leonora Christina Skovs självbiografiska roman Den som lever stilla i våras så var det för att jag hört gott om den, men främst för att den handlade om en komplicerad föräldra/barn-relation. Sådana intresserar mig. Jag började läsa och allt var så mycket värre än jag kunnat drömma om. Det är främst mamman som är problemet, som skjuter undan och förtrycker dottern, men eftersom pappor som sitter tysta och låter mammor bete sig alltid, alltid kommer undan (kanske för att inget förväntas av dem?) så blir jag också väldigt arg på Leonoras pappa. Något jävla ansvar måste ju också han ta kan jag tycka.

Jag läste ut boken när hösten gått över i vinter och då förstår ni att jag läste den långsamt. För att det var tungt och näst intill obegripligt hur en förälder kan göra så, och för att jag ville försöka förstå. Det är frustrerande hur lite av mina tankar jag kan sätta ord på, jag försökte på min blogg, men jag kom liksom bara halvvägs. Ni får ta mig på mitt ord när jag säger att tankarna finns där och de jobbar fortfarande. Någonstans kan jag också tycka att det är de allra bästa läsupplevelserna, de där som tvingar en att möta sig själv i alla de roller man innehar i livet. Och möta sig själv kan man bara göra ensam. Det går naturligtvis att tala också om de djupt personliga läsupplevelserna, men jag tror att man måste acceptera att ibland kommer man bara halvvägs och visst mår bra av att växa en stund i ens eget hjärta.

Med Den som lever stilla har jag inte umgåtts färdigt än, den virvlar fortfarande runt i mig. Men det finns annat som landat i alla fall något litet. När det kommer till riktigt hemska föräldrar så är det svårt att slå de som figurerar i Åsa Schagerströms (tidigare Grennvall) serieromaner Deras ryggar luktade så gott och Jag håller tiden. Jag har skrivit halvvägs om dem också (klicka på titellänkarna för att läsa). Där finns mycken smärta. Stor tung smärta. Men där finns också, främst i Jag håller tiden och i hennes senaste Urmodern en oerhörd kraft. Där förvandlar hon all överbliven förtvivlan till styrka att bära ett eget föräldraskap utan förebilder. Det är ett herkulesarbete, men det finns mycket tröst och inspiration att hämta för trötta vardagsföräldrar som inte genomlevt hälften av det som skildras i böckerna. Jag tror att det är här någonstans som kärnan till riktigt stora läsupplevelser ligger för mig. Grennvalls böcker har tröstat och bråkat med mig i många år och nu när de lugnat sig i mig ser jag nästan bara trösten. Jag tänker till exempel väldigt ofta på resonemanget kring varför hon tycker om att tiden går och ju mer jag gör det känner jag också att jag håller med. Jag tänker på vissa bilder om inte dagligen så veckligen och de hjälper mig att må bra och hitta styrkan inuti mig själv, inte minst när det känns svårt att vara förälder (som det allt som oftast gör).

Ur riktigt smärtsam läsning kommer till slut den varmaste trösten. Jag tror det får bli mitt litterära djungelordspråk och dagens slutord.