Krig, kärlek och starka vänskapsband i Nord och Syd

När jag var liten var Cosby en av mina tv-favoriter. Vem ville inte vara en del av den härliga familjen? Men det har ju visat sig sen att det kanske inte var en så mysig familj att vara med i trots allt.

Jag drömde också om att ha en familj som familjen Ingalls. Med pa som var så snäll och rättvis, och den ljuva mamman som alltid var så mild och god. Själv skulle jag springa där på kullarna och vara fri med min hund Jack i hälarna. Men när jag sett om den serien i vuxen ålder så har jag omvärderat synen på de föräldrarna, och framförallt på hela det där livet med att bo i ett öde litet hus mitt ute på en prärie. Nej, det är inget för mig. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan, och andras familjer är inte alltid bättre än ens egen. Det är lärdomar man får med åren.

Men en serie med familjefokus som fortsatt håller är Nord & Syd med familjerna Main och Hazard. Jag har ägnat januarihelgerna åt att kolla igenom hela serien (finns på viaplay) och den var faktiskt så bra som jag minns den. (De två första säsongerna alltså, tredje säsongen lämnar vi bäst åt sitt öde). Den är otroligt välgjord med tanke på att den fortfarande håller, trots att den är över 30 år gammal. Och det pampiga ledmotivet av Bill Conti är skulle jag vilja hävda det BÄSTA ledmotiv till en serie NÅGONSIN. (Jag ville till och med ha det på som ingångsmusik på mitt bröllop).

Och trots krig, förtryck, orättvisor, slaveri och brutala män så finns det ändå en icke politiskt korrekt del av mig som drömmer om att få bo på en sydstatsplantage och svepa omkring i stora krinoliner. Man kan för övrigt åka på husvisning av Boone Hall,  familjen Mains filmhus, om man har vägarna förbi Charleston.