Möbelfest: Skönheten och Odjuret på Malmö Opera

En sak fick oss att hela hösten faktiskt längta till januari, dottern och jag – musikalen Skönheten och Odjuret på Malmö Opera. Jag älskar filmerna (både den tecknade och live action-varianten) och dotterns allra största intresse här i livet är musikaler, så självklart skulle vi gå. Redan augusti köpte vi biljetter, och då var det ju en mindre eeeeevighet till januari. Sen gick hösten, och julen, och i lördags var det alltså dags. Äntligen!

Klart vi såg fram emot sången men allra mest var vi nyfikna på hur man gjort med allt det som är möjligt i en tecknad film – på scen?? Förtrollade möbler som sjunger och dansar? Ett odjur som valsar? Magin med förvandlingar? Gastons muskler?

Det var en fantastisk föreställning. Alldeles infernaliskt bra. Sången var fin, dansen otrolig, akrobatisk rent av (visste ni att man först kan stå på två händer, hoppa i takt med musiken, och sedan lyfta ena handen och alltså stå på en hand och fortfarande hoppa i takt med musiken? Det visste inte jag, som förut trodde på fysikens lagar och sånt.) Och det roligaste var just det där med hur de scenografiskt löst olika saker. De förtrollade möblerna och andra ting var människor i oerhört fantasifulla (och omfångsrika) kostymer, som tog sig fram på segways, inbyggda i kostymerna. Alltså….! Och roliga detaljer, som när fru Potts kom ut ur sin hjulförsedda tekanna var iförd vid kjol med krinolin, i form av en tepåse.

Här på Malmö Operas hemsida finns mängder av bilder att titta på som jag inte får lov att dela här. Och här är den officiella reklamfilmen:

Andra erfarenheter av denna kväll var:

• Den längsta toakön jag sett på Malmö Opera, någonsin. Jomen, absolut fullsatt salong ger förstås en given andel människor som alla måste säkerhetskissa före föreställningen. Hur skulle man annars kunna slappna av när ridån går upp? Nej, just det. Bara att ställa sig sist i kön och hoppas på det bästa. Och sedan likadant i pausen. Bara för säkerhets skull. Något glammigt vimmel i foajén med vinglas i hand är inte min grej. Hur hinner folk med det?
• Hur olika folk ser på det här med att klä upp sig. Det är vansinnigt roligt att kolla på (och ses, som tur är, bra även från toalettkön). Dottern och jag företräder olika riktningar här: hon provade olika outfits ett bra tag innan vi skulle ge oss hemifrån – jag klädde på mig favoritklänningen 5 min före vi skulle åka. Och jag bar inte pälsstola (som vissa andra) eller svepande kjolar att inta trapporna med (som man kunde gjort) eller parfym (som damen bakom mig definitivt gjorde).
• Antalet finurliga och dödsföraktande ting man i ett sång- och dansnummer kan göra på en gigantisk, snurrande öltunna. Gaston satt mest still, men hans kumpaner?! Jeezus…. jag trodde så många gånger att de skulle slå ihjäl sig. Samtidigt som de sjöng, mind you.
• Att om det finns textmaskin som hela föreställningen igenom visar både svensk och engelsk text för det som sägs och sjungs på scenen – då dras blicken dit hela tiden. Fast det inte behövs. På opera är det ju liksom rätt livsnödvändigt eftersom min hörförståelse för italienska arior är typ 0 – men här talades och sjöngs på tydlig svenska. Ändå säger min hjärna: kolla! text! Måste läsas! Även om du måste luta huvudet åt sidan eftersom karln framför dig är 2,50 cm lång och skymmer svenska texten!
• Ni vet när man är på teatern och det ringer in för att publiken ska gå in i salongen för att sätta sig? Här var ringsignalen utbytt mot en takt ur musikalmusiken, den takt ur själva Skönheten och odjuret-sången som man omedelbart känner igen. Kul detalj!

Bästa i föreställningen? För mig absolut det stora sång- och dansnumret ”Bli vår gäst” – fantastiskt bra gjort!