En frostig värld

Statistiken säger att det borde finnas minst någon bland Kulturkollos läsare som också var och såg vinterns stora tecknade epos i mellandagarna. I alla fall om man har barn i närheten. Detta kan vara den mest efterlängtade filmen på länge i åldrarna 3-12 år och den slog också mycket riktigt publikrekord i Sverige bara de första dagarna. Jag pratar naturligtvis om Frost. Eller ElsaochAnna som min dotter kallar den. Jag har lyckats undgå den stora Frost-febern som har rått de senaste åren men veckan före jul frös det till här hemma när dottern ville se första filmen och blev helt besatt när jag berättade att det skulle komma en tvåa på bio bara en vecka senare.

Så vi fick naturligtvis gå i mellandagarna, precis som ALLA andra. Den verkar också bli en kassasuccé utan dess like internationellt men med tanke på slutet så betvivlar jag ändå att det kommer att komma en Frost 3…

Men hur VAR den då? Jo, tack, för att citera en av barnens kompisar som var med på bion: Den fick den gamla filmen att verka urkass i jämförelse! Detta är en betydligt mörkare och även lite vuxnare film, faktiskt, även om barnen ÄLSKAR den. Det är många humoristiska blinkningar till de föräldrar som tvingas med av sina barn och det gillar jag skarpt. Scenen där Olof återberättar hela första filmen på ca en minut är briljant. Liksom en den magnifika powerballad som Kristoff levererar i bästa 80-talsstil. Jag skrattade så jag fick hicka.

Det bästa är ju när en film verkligen går hem hos barnen men det ändå finns saker för de vuxna att uppskatta också. Eventuellt är handlingen aningen för svår för de minsta barnen, för som sagt, den är mörkare än sin föregångare och lite snårigare att hänga med i. Elsa och Anna bor i slottet men då och då är det en röst som lockar Elsa bort och ut i den magiska skogen. Ingen annan kan höra den men hon tror kanske att den kan ge svar på vem hon är. Elsa, Anna och resten av gänget ger sig av för att försöka ta reda på varför Elsa har de krafter hon har. Det blir rätt otäckt emellanåt och min annars så kaxiga treåring kryper upp i knäet på mig vid något tillfälle men det är så spännande att hon inte kan sluta titta. Och musiken håller också vad den lovar faktiskt. Det kanske inte finns någon monsterhit av typen ”Let it go” här, men vi har lyssnat på soundtracket i en vecka och vaggvisan har blivit en favorit på kvällen. Jag misstänker att jag kommer att tröttna betydligt tidigare än barnen dock, men det är än så länge flera mil bättre än mycket annat de gärna lyssnar på annars…

På det hela taget är det en modern Disney och jag måste säga att om min dotter nu ska välja en Disneyprinsessa att ha som idol så kan hon göra betydligt värre än Elsa. Syskonkärlek, killar som vågar prata känslor (och säljer is och inte nödvändigtvis måste vara just PRINS) och Anna är ju kaxigare än tidigare prinsessor tillsammans. Visserligen har de smått abnorma kroppsformer och är Hollywoodsnygga men det gäller ju alla filmer så det må vara hänt.